Bakgrund: Två sorters marxism

by

I föregående inlägg (Var kommer de gröna idéerna ifrån?) påstods att gröna politikers ovilja att tänka igenom höger-vänster problematiken hindrar dem från att uppnå en större klarsyn i ideologiska frågor. Detta påstående var givetvis inte menat som ett argument för att de gröna ska uppgå i det ena eller det andra blocket. Att uppnå en syntes mellan höger och vänster innebär såklart att man tar till vara något av båda sidorna, men detta räcker inte, för då riskerar man att åstadkomma blott en rödblå (= lila?) kompromiss. För att uppnå en sann, sk. dialektisk, syntes krävs att man finner något kvalitativt nytt. Syftet med denna fördjupningstext är således ambitiöst: Att röja vägen för en mer klarsynt grön ideologi. Och första steget på denna resa förutsätter djupare kunskaper om såväl höger- som vänstertänkande. I denna fördjupningstext tar jag itu med vänstern eftersom min politiska hemvist innan miljöpartiet fanns var hos den frihetliga socialismen. Jag väljer så att säga att börja med vänsterbenet. Det finns anledning att fördjupa sig i högerpolitikens irrvägar längre fram.

Det är vanligt att gröna politiker talar om ”den marxistiska traditionen” (i singularis) som om detta motsvarar något sådant i verkligheten. Detta är en missuppfattning, som borde ha övergivits för länge sedan. Men alla kan vi vara överens om att de principer som marxismen grundar sig är materialism och dialektik och att teorins grundare Karl Marx och Friedrich Engels var övertygade om att dessa två principer kunde förenas i ett historiskt nytt teoribygge vid namn historiska materialismen eller senare dialektiska materialismen. Att dessa båda principer verkligen kompatibla är har dock förnekats av många, inte minst sociologen Alvin Gouldner (1980). Han har påpekat att den marxistiska filosofin visserligen försöker sammanjämka två grundprinciper men att de är teoretiskt oförenliga. Det är kanske inte så enkelt att inse detta då dialektiken och materialism inte är diametralt motsatta. Detta hade varit fallet om det handlade om exempelvis idealism och materialism, men Gouldner m fl ändå vidhåller att dessa principer, dialektiken och materialismen, befinner sig i ett permanent spänningsförhållande till varandra, med en inneboende tendens till ständig polarisering som följd.

 Under hela marxismens historia har denna spänning resulterat i uppkomsten av två varianter av marxism med olika stridande grupperingar som har framhävt den ena och förskjutit den andra principen. Den ena tendensen, den kritiska, betonar de medvetna agenternas roll vid samhällsförändringar; den andra, den vetenskapliga, utgår ifrån att det är de materiella dvs. de ekonomiska villkoren som bestämmer de historiska förloppen. Den kritiska tendensen understryker dialektiken i form av ”motsatserna spel”; den vetenskapliga tendensen innebär ett kyligare konstaterande av materians, de ekonomiska villkorens, överordnade betydelse. Dvs. den kallar sig materialistisk.

Gouldner beskriver problematiken på följande sätt:

Det är inte enbart så att marxismen försöker förstå samhället; den gör något mer än att bara förutsäga uppkomsten av ett revolutionärt proletariat som ska störta kapitalismen, men den söker också aktivt att mobilisera människor att åstadkomma detta. Den ingriper för att förändra världen. Problemet är att om kapitalismen verkligen är under kontroll av allmänna lagar, som förutbestämmer att den ska ersättas av ett nytt socialistiskt samhälle (när de nödvändiga interstrukturella förändringar har skett), varför ska man då understryka att ”meningen är att förändra det”? Varför ska man anstränga sig för att ordna med kapitalismens död om detta redan är garanterat genom vetenskapliga lagars försorg? Varför måste människor mobiliseras, disciplineras och anmodas att agera i enlighet med nödvändiga lagar som under alla förhållanden förefaller ha bestämt utgången. Gouldner, s.32.[1]

Alla bekännande marxister oavsett deras inbördes olikheter tycks vara överens om att dessa två tendenser går att förena.[2] Att Gouldner och en hel del andra (inklusive jag själv) förnekar detta är omöjligt innebär att vi inte kan räkna oss som marxister. Trots mina invändningar mot marxismen i stort menar jag att den kritiska traditionen har stor potentiell betydelse för den gröna rörelsen medan den s.k. vetenskapliga traditionen förblir mindre relevant.[3] Vilka grupper och enskilda människor kan då sägas tillhöra den ena och den andra tendensen och vad står de för?[4] Låt oss först behandla den kritiska traditionen och dess relevans för att sedan övergå till att säga något om den vetenskapliga inriktningen.

Den kritiska traditionen

Det har redan slagits fast att” det främsta kännetecknet för den kritiska traditionen är det s.k. dialektiska tänkandet. Därför ska jag försöka svara på frågan: Vad menas med dialektik egentligen? Här kommer ett något trist och abstrakt svar, och därmed ett preliminärt sådant. Men bättre än inget, hoppas jag.

Vanligtvis förknippar man dialektiken med den ” dialektiska triaden: 1. tes, 2. antites och 3. syntes”. Men det som är speciellt för dialektiken är en specifik relation av opposition mellan 1. Och 2. Som ger upphov till 3. och senare faser. Ett nödvändigt villkor för en dialektisk situation är således att det ska finnas två distinkta faser som ändå inte är separata. Det tillräckliga villkoret är att dessa två faser ingår i en relation som innebär såväl opposition och interaktion, sådant att resultat a. innebär något kvalitativt nytt, b. Bevarar något väsentligt från de interagerande faserna, och c. Eliminerar andra. (Fritt efter Hook 1962: 61).

Därmed kan denna tradition sägas ha sitt ursprung i den hegelianska dialektiken och hos den unge Marx’ skrifter, speciellt i Ekonomiska och filosofiska manuskript (Marx 1844; på nätet). En annan grundtext för den kritiska traditionen är Marx ytterst koncentrerade Teser om Feuerbach (Marx 1845; på nätet). Den elfte och sista av dessa teser lyder:

Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den.

Den kritiska attityden kan inte uttryckas mer kärnfullt.

Med tiden blev Marx allt mer intresserad av nationalekonomi och allt mindre av filosofi. Då tog den begynnande kritiska traditionen en lång paus. I motsats till Marx fortsatte Engels att intressera sig för filosofiska frågor och även för dialektiken. Han gjorde ett tappert försök att belysa det senare med en samling texter som gavs ut postumt med titeln Dialectics of Nature). Ett av de få ställen i denna bok som kan vara intressant idag är Engels försök att kodifiera dialektikens ”lagar”.[5] Engels ”lagar” kan jämföras med Hooks beskrivning av dialektikens tre faser (se ovan!). Men Engels text är ofullbordad och visar hur isolerat hans filosofiska tänkande var inom den socialistiska rörelsen, som vid den här tiden alltmer hade inriktat sig på ekonomisk teori.

Den kritiska traditionen kan kanske sägas uppstå med ungraren György Lukács, som 1922 skrev History and Class Consciousness. Den stora frågan som sysselsatte honom i denna bok var hur det kunde komma sig att vanliga människor ”arbetare” slöt upp bakom konservativa krafter, som ingalunda försvarade deras intressen. Detta var ett stort mysterium i en tid då miljontals vanliga män och kvinnor gick ut i krig och dödade varandra. Med andra ord, hur ska man kunna förstå människans irrationalitet? Frågan är lika brännande idag. Verket kritiserades häftigt av Lenin som brännmärkte det som ”idealistiskt” och därmed ”reaktionärt”. Lukács såg då för gott att göra avbön men boken betraktas allmänt som hans mästerverk.

Lukács var också med när planerna drogs upp för ett Institut für Sozialforschung som bildades 1923. Detta kollektiva forskningsinitiativ, som kom att kallas Frankfurtskolan, bestod av sociologer, filosofer och psykoanalytiker. Mest känd var Theodor Adorno och Max Horkheimer som under hela tredje rikets tid fick arbeta i landsflykt. En annan i deras generation var den i USA verksamme Herbert Marcuse. Senare kom Jürgen Habermas. Namnen kunde flerfaldigas.

I Italien fanns det en annan tänkare som ansågs tillhöra den kritiska traditionen, nämligen Antonio Gramsci. Han var den ledande tänkaren i det italienska kommunistpartiet på 1920-talet men blev fängslad av Mussolinis fascistparti. Ett av hans mest berömda verk skrev han i fängelse: Brev från fängelset (i Forgacs 2000). I sina utsmugglade skrifter analyserade Gramsci relationen mellan det politiska ledarskapet och kulturen och blev mest känd för begreppet kulturell hegemoni (dvs. dominans) genom vilket den ledande klassen kunde upprätthålla sin makt i det kapitalistiska samhället.

Ett annat begrepp är praxisfilosofi. Denna term har kommit att betyda den eftersträvansvärda enhet som består av teori och praktik.[6] Trots komplikationerna med Gramscis varierande språkbruk har jag tidigare hävdat att en renodlad version av begreppet praxis skulle med fördel kunna vara en grundpelare i den gröna ideologin (Moon 2008). Jag planerar att vidareutveckla dessa idéer i senare avsnitt.

Vi började denna genomgång av den kritiska traditionen med en kortfattad förklaring av ordet dialektik. För att göra den mer tillfredsställande borde man tillägga några exempel; några kommer senare. Men det kanske kan vara så att vårt nuvarande projekt som går ut på att hitta fram med en grön syntes av de traditionella stridande höger- och vänsterblocken är ett exempel så god som någon av den sådan process!

Den ”vetenskapliga” traditionen[7]

Vi har sett att den unge Marx’ tankar var en viktig utgångspunkt för den kritiska traditionen. Den åldrande Marx, å andra sidan, visade alltmer avmätt intresse för dialektiken och för filosofi över huvud taget.  I ett berömt efterord till den andra utgåvan av Kapitalet, skrev han följande:

Den mystifierande sidan i den hegelska dialektiken kritiserade jag för nära 30 år sedan, vid en tid då den ännu var modet för dagen. Men just medan jag höll på att utarbeta “Kapitalets” första band, behagade de retsamt arroganta och medelmåttiga epigoner, som nu anger tonen i det bildade Tyskland, behandla Hegel på samma sätt som den gode Moses Mendelssohn på Lessings tid behandlade Spinoza, nämligen som “en död hund”. Jag bekände mig därför öppet som lärjunge till denne store tänkare och koketterade t.o.m. här och där i kapitlet om värdeteorin med det för honom säregna uttryckssättet. Trots att dialektiken i Hegels händer blir mystifierad så är det inte desto mindre han, som först har framställt dess allmänna rörelseformer på ett uttömmande och medvetet sätt. Den står hos honom på huvudet. Man måste ställa den på fötterna för att bakom det mystiska höljet upptäcka den rationella kärnan. (Min kursivering, MM) (Marx 1873).

I detta citat kursiverar jag ordet ”koketterade” för att betona lättsinnigheten hos den äldre Marx’ attityd till dialektiken. Att Marx vid den här tiden inte gav någon högre prioritet åt frågan framgår på flera ställen i hans korrespondens.[8]

När väl den kritiska traditionen hade uppstått i Europa väckte den en reaktion inte minst bland akademiska marxister. De som företräder denna tendens bejakar den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen och i så måtto kan sägas vara antihumanistiska. Kanske var den främsta representant för denna tendens den franske strukturalisten Louis Althusser. Andra var italienaren Lucio Colletti och svensken Göran Therborn. Gemensamt för dessa tänkare är att de betonar Marx uppdelning mellan samhällets materiella (=ekonomiska) bas och dess ideella överbyggnad samt att det är de materiella villkoren som styr i slutändan.[9] Utöver detta har så vitt jag förstår få av dessa bidragit med idéer som har påverkat det gröna tänkandet.

• • • • •

Så långt beskrivningen av marxismen. Jag ska återknyta till denna genomgång dels när jag senare diskuterar praxisens betydelse för det gröna tänkandet och dels när jag ska dra paralleller mellan dialektiken och begrepp från ett sentida forskningsfält om självorganisering särskilt ”komplementaritet”.

Referenser

 

Engels, Friedrich. 1940 (postumt). Dialectics of Nature. New York, International Publishers.

Forgacs, David. (red.). 2000. The Gramsci Reader. Selected Writings 1916 – 1936. New York, New York University Press.

Gouldner, Alvin. 1980. The Two Marxisms: Contradictions and Anomalies in the Development of Theory. Del III av trilogin The Dark Side of the Dialectic. London, Macmillan.

Hook, Sidney. 1962. From Hegel to Marx: Studies in the Development of Karl Marx. Ann Arbor Paperbacks, University of Michigan Press.

Lukács, György. (1922) 1968. History and Class Consciousness: Studies in Marxist Dialectics. Cambridge, MA., MIT Press.

Moon, Michael. 2008. Mot en grön ideologi. I Gahrton, P. (red). Behövs det en grön ideologi? (s.7-31). Stockholm, Cogito. Rapport 4.

Elektroniska källor

 Marx, Karl. 1844. Ekonomiska och filosofiska manuskript.

 

http://www.marxists.org/svenska/marx/1844/40-d005.htm.

Marx, Karl. 1845. Teser om Feuerbach. http://www.marxists.org/svenska/marx/1845/03-d006.htm.

Marx, Karl. 1867, 1873. Kapitalet. Första boken. Kapitalets produktionsprocess. Efterskrift till andra tyska upplagan. http:// http://www.marxists.org/svenska/marx/1867/23-d100,htm#h2.


[1] Ursprungstexten:
Marxism is not attempting simply to understand society; it does not only predict the rise of a revolutionary proletariat that will overturn capitalism, but also actively mobilizes persons to do this. It intervenes to change the world. The problem is that if capitalism is indeed governed by lawful regularities that doom it to be supplanted by a new socialist society (when the requisite infrastructures have matured), why then stress that “the point is to change it”? Why go to great pains to arrange capitalisms funeral if its demise is guaranteed by science? Why must persons be mobilized and exhorted to discipline themselves to behave in conformity with necessary laws by which, it would seem, they would in any event be bound?

[2] Vi bör dock hålla i minnet att eftersom båda dessa traditioner bekänner sig till marxismen har de stora likheter, speciellt språkliga, med varandra.

[3] Eftersom båda grupper räknar sig som marxister får man inte förvänta sig finna några vattentäta skott.

[4] Under tiden strax före och omkring den ryska revolutionen var socialismen upptagen med frågor som om det var möjligt att införa socialismen i endast ett land, och detta i ett samhälle som inte hade genomgått kapitalismen. Det var först efter första världskriget och i västra Europa som debatten om vetenskaplig kontra kritisk socialismen utkristalliserades.

[5] Om dessa lagar skriver Engels att de kan:
”huvudsakligen reduceras till tre:

Lagen om övergången från kvantitet till kvalitet och vice versa;

Lagen om motsatsernas interaktion (= interpenetration);

Lagen om negationernas negation.” [MM: Dvs. att syntesen är en negation av antitesen. ]

(Engels 1940:26. Texten lär vara skriven mellan 1872 och 1882 enligt förordet s. ix.

[6] Praxisfilosofi (= filosofia della prassi på italienska). Termen övertog Gramsci från den hegelianske filosofen Antonio Labriola. Gouldner har påpekar att Gramsci var föga konsekvent i hur han använde ordet, då han använde det på åtminstone tre olika sätt: praxis1, praxis2 och det tredje som var en alternativ beteckning för marxismen i stort; det sista för att undgå fängelsecensurens uppmärksamhet.

[7] Egentligen hade ”scientistiska” varit en mer adekvat beteckning, då detta innebär en okritisk och överdriven tro på vetenskap.

[8] ”När jag har skakat av mig den börda som mina ekonomiska arbeten innebär, ska jag skriva en dialektik. De korrekta dialektiska lagarna finns redan angivna hos Hegel, men då i en mystifierad form. Det blir nödvändigt att skala bort denna form.”  (Marx 1876. Upprepat i brev bl a. till Joseph Dietzgen Citerad i Hook 1962: 61.

Min översättning från engelskan)

Men denna föresats blev det aldrig omsatt i praktiken.

[9] Problemet med materialism ur ett grönt perspektiv är inte att det materiella antas vara viktigt, utan att det idéela slentrianmässigt tilldelas underordnad betydelse. Med andra ord, problemet är dess underliggande dualism.



Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: