Om fakta och värderingar

by

I det inledande avsnittet (På väg mot en grön ideologi) nämndes det att begreppet ”ideologi”, per definition, rymmer både en beskrivande (= faktamässig) och en föreskrivande (normativ) aspekt. Frågan som jag vill ta upp här är: Hur hänger dessa två aspekter ihop? Vi kan konstatera att om man i den beskrivande delen hyser idealet att fakta ska vara objektiva, i betydelsen värderingsfria, tenderar dessa två aspekter att glida isär. Ett exempel på problem av det här slaget såg vi i bakgrundstexten Två sorters marxism.

 Enligt den moderna västerländska kunskapssynen[1] råder uppfattningen att kunskap är, eller bör vara, värderingsfri (= objektiv) och att värderingar inte säger någonting om hur verkligheten är beskaffad. Den konventionella klokheten säger att de ska hållas strikt isär, fast alla vet att åtminstone i praktiken går inte det. Enligt en av den analytiska filosofins portalfigurer David Hume begår man ett logiskt fel om man försöker härleda faktiska förhållanden från etiska ståndpunkter. Denna s k. Humes lag döptes senare om av G.E. Moore till det ”naturalistiska felslutet”.[2] Annorlunda uttryckt: ”man kan inte komma från ’är’ till ’bör’”. Denna uppmaning till förment stringens har anammats som ett krav även av flera gröna tänkare. Som ett exempel citerar jag en passus i P.R. Hays stora verk Main Currents of Western Environmental Thought:

 Ytterligare ett problem med projektet att komma fram till en ekologisk etik från ekologisk vetenskap kommer från den formella logiken. Detta är ”the is/ought dichotomy”[3] […], en regel som säger att logiken inte tillåter att man drar några som helst slutsatser om vad som borde göras utifrån vad som är fallet i verkligheten. Redan tidigt uppfattade radikala miljötänkare uppfattade detta som ett bekymmer, även om de sällan förnekade själva regeln. För det mesta försökte de visa att deras etiska formuleringar – i synnerhet Leopolds ”land ethic”[4] – inte stred mot ”is/ought restriktionen[…]. Hay 2002:148.

 Frågan som jag vill väcka här är mer generell, nämligen: Om man kräver att en ideologi ska innehålla såväl beskrivande som föreskrivande (= normativa) element och att dessa element ska verka på ett integrerat sätt, går detta krav stick i stäv mot Humes lag? Det analytiska synsättet tycks utgå ifrån att fakta och värderingar utgör en dikotomi såtillvida att de tillhör olika diskurser utan att det finns en förmedlande länk dem emellan som skulle möjliggöra någon interaktion. Men kan två sådana disparata element trots allt vävas samman till ett oemotsägligt argument? Vid första anblicken kan detta verka möjligt genom en enkel pragmatisk syllogism:[5] T ex:

(Värderande premiss): Det är förkastligt att utrota en levande biologisk art, vilken som helst.
(Teoretisk premiss): Arten X är en grupp av levande organismer som finns idag.

———————————
(Föreskrivande slutsats): Man bör verka för att förhindra att arten X utrotas.

Rent formellt förefaller det inte vara något fel med en slutledning av denna typ; problemet är bara att i praktiken fungerar inte efterlevnaden. Varför ska det vara så här i så stor utsträckning? Den teoretiska premissen i detta exempel får antas vara sann, nästan definitionsmässigt. Slutsatsen är också oemotsäglig, med reservation för mina informella formuleringar. Den svaga punkten i en slutledning av den här typen när den inte följs är den värderande (eller normativa) premissen. En del skulle säga att det bara är min personliga åsikt att utrotning av en livsform på denna jord är ”dåligt”. Om du inte tycker så, kanske är likgiltig inför en sådan eventualitet, eller bara uppfattar den som ett mindre ”ont”, finns det inget sätt på vilket jag kan visa att min normativa premiss är bättre än varje alternativ uppfattning man kan hysa. Det har inpräntats i oss från barnsben att det inte finns något objektivt sätt att avgöra en sådan fråga. Om det finns något vidare diskussionsutrymme handlar det om vilka faktiska konsekvenser som slutledningen kan medföra eller inte medföra. I varje fall av substantiell åsiktsskillnad kan utgången aldrig avgöras på grundval av ett normativt argument. – Eller så menar den analytiska filosofin.

Problemet är något mer komplext än så: Eftersom den värderingsfria kunskapen, vetenskapen, anses vara det mest pålitliga sättet för människor att få veta något om sin värld, blir värderingar suspekta och ses många gånger som en källa till villfarelser; t.ex. önsketänkande. Därför är det vanligt att ett argument som innehåller värderingar misstänks som varande känslomässigt eller rent av avfärdas som irrationellt.[6] Att fakta och värderingar uppfattas som ett ömsesidigt uteslutande motsatspar och dessutom att fakta ges större vikt än värderingar gör att detta är ett exempel på ett dualistiskt och problematiskt synsätt. Som ska framgå av senare avsnitt är detta bara ett av många exempel där det västerländska tänkandet kan sägas vara dualistiskt.

Vi såg ovan att många gröna känner sig nödsakade att efterleva Humes lag. Andra framträdande gröna tänkare (t ex., Næss 1973: 74 och Skolimowski 1981: 14) förkastar öppet idén om en dualism mellan fakta och värderingar utan att gå närmare in på hur de hänger ihop. I resten av detta och i nästa avsnitt kommer jag att undersöka saken närmare.

Värderingar som sanningar?

En intressant utveckling är att faktum-värdering dikotomin inte längre enhälligt upprätthålls ens inom den akademiska huvudfåran. Under senare år har det pågått en livlig debatt om existensen av s k. ”tjocka värderande begrepp” (dvs. påståenden som är både beskrivande och värderande). En av de första analytiska filosoferna, som omtalade existensen av sådana tjocka begrepp, var den engelske filosofen Bernard Williams[7]. Han uppmärksammade att medan normal etisk diskussion handlar om allmänna begrepp av typen god och bör, finns det vid sidan av dessa ett antal mer specifika begrepp i vilka det kognitiva och det värderande tycks samexistera i någon form av idémässig blandning. Bland sådana ”tjocka” etiska begrepp finns förräderi, löfte, grymhet och mod. Alla dessa, hävdar Williams, ”uttrycker en förening av faktum och värdering”.[8] Om vi skulle säga om en människa att hon är ärlig kan en annan person antingen hålla med: Ja, det är sant, det är hon” eller invända ”Det tycker inte jag”. Man kan dessutom ange sakskäl för sin inställning, detta samtidigt som det innebär en stark värdering.

Vid en första anblick kan detta tyckas vara ganska perifert i förhållande till gröna angelägenheter, men en lång rad centrala begrepp inom ekologin kan faktiskt betraktas som ”tjocka” i den betydelse som använts här. Ta t ex ett påstående som ”Floden x är förorenad”. Detta faktum, om det är sant, kan mycket väl utgöra en anledning till oro: Vem skulle vilja bada i flodens vatten? Med andra ord, detta påstående är, eller kan vara, en giltig beskrivning av ett sakförhållande; liksom ett (negativt) värdeomdöme om miljökvaliteten hos denna biotop. Själva ordet ”naturlig” i vardagsspråket har faktiskt också denna betydelse. Fundera på meningen: 

Gödkycklingar måste tillbringa hela sitt liv instängda under onaturliga förhållanden.

Detta kan utan tvivel utgöra en ganska korrekt beskrivning; men det är knappast en beskrivning som kycklinguppfödare skulle använda. Orsaken är naturligtvis att beskrivningen också innebär en kritik av de använda metoderna. Denna argumentation innebär att den vanligtvis upprätthållna distinktionen mellan ekologi (vetenskapen) och ekologism (den föreslagna ideologin), vilken ofta uppfattas som oproblematisk inte kan vidmakthållas strikt och undantagslöst.

Faktum/värdering dikotomins sammanbrott

Ett annat bidrag till den gröna värdedebatten är essäsamlingen The Collapse of the Fact/Value Dichotomy (Faktum/värdering dikotomins sammanbrott) av en ledande pragmatisk filosof Hilary Putnam (2003). Putnam, liksom Williams får anses vara en intern kritiker av analytisk filosofi. Han bidrar med ytterligare två insikter som gröna kan ha nytta av. Den första är att inom många filosofiska traditioner, inte minst vår egen västliga, finns en benägenhet att tycka att om en distinktion kan göras måste det oundvikligen handla om en dikotomi. Dvs. man gör inte någon skillnad mellan en distinktion och en dikotomi. Denna attityd kallas ofta ”dualism”. Men distinktioner är inte nödvändigtvis också dikotomier – dessa termer är absolut inte synonyma. Ett aktuellt exempel är fakta och värderingar. Dessa är olika kategorier som måste särskiljas från varandra, men de behöver inte utgöra en dikotomi, de är inte fullständigt ömsesidigt uteslutande och bör inte betraktas som radikalt och totalt åtskilda från varandra.

Epistemiska värderingar

Den andra insikten som Putnam fäster vår uppmärksamhet på är att värderingar, återigen i vår filosofiska tradition, regelmässigt uppfattas som etiska. Han påpekar emellertid att det finns ett antal ”familjer” av värderingar som har föga eller intet gemensamt med etik. En allmänt uppfattad sådan familj är de estetiska värderingarna (vackert och fult mm.). Men Putnam hävdar att en annan, och i detta sammanhang viktigare familj, består av de värderingar som har med kunskap att göra. Han kallar dem epistemiska värderingar (= kunskapsvärderingar). Putnam påstår:

[…] once we stop thinking of ”value” as synonymous with ”ethics” it is quite clear that [science] does presuppose values – it presupposes epistemic values. (Putnam 2002:30).[9]

Alltså epistemiska värderingar är nödvändiga förutsättningar för uppnåendet av kunskap vilken som helst; tom. själva begreppet ”kunskap” är (positivt) värdeladdat. Detta har konsekvenser för ”objektivitetsidealet” som den analytiska filosofin har lärt oss placera i högsäte. ”Kunskapande” är en aktiv och i grund och botten biologisk process; kunskap konstrueras och skapas som resultat av en aktiv pågående anpassningsprocess. Med Maturanas och Varelas ord: “Knowing is doing” (Att kunna är att handla).[10]

Åtskilliga empiriska undersökningar har visat att varje medveten varelse varje sekund bombarderas med oräkneliga stimuli, såväl externa som interna, som når våra sinnen. Det är både praktiskt som teoretiskt omöjligt för en organism att registrera fler än ett ytterst fåtal av dessa impulser, och ett ännu mindre antal släpps upp till medvetandet. När vi människor på detta sätt blir medvetna om en sådan ”input” kallar vi den för ”fakta”. Innan ett faktum blir till finns det en serie filter, biologiska, känslomässiga och intellektuella, där de allra flesta sinnesintryck filtreras bort som ”brus”. Trots att de flesta av dessa kriterier är ”pre-teoretiska” och undermedvetna dristar jag mig till att kalla dem för ”värderingar”, i brist på någon bättre term. Gregory Bateson sammanfattade resultatet av dessa processer i sin klatschiga definition av ett faktum: ”a difference that makes a difference” (Bateson 1972: 453).[11] En annan med Bateson samtida tänkare, psykoanalytikern R.D. Laing, pekade på det missvisande med ordet ”data” vars egentliga betydelse är ”det som är givet”. Han hävdade att ett bättre ord hade varit ”capta”, dvs. ”det som fångas”. På så vis skulle man påvisa det aktiva hos all perception. (Laing 1967: 53).

Men hittills har den gröna värdedebatten nästan enbart handlad om etiska värderingar och varje omnämnande av epistemiska värderingar har lyst med sin frånvaro. Således, när jag påstår att de gröna har en benägenhet att alltför mycket betona ”värderingar” menar jag i själva verket etiska värderingar. Detta kan naturligtvis lätt missförstås. Jag förnekar inte att etiska värderingar är viktiga – naturligtvis är de det! Men jag fruktar att gröna förväntar sig att dessa värderingar skall göra det mesta jobbet för dem, till och med att ersätta och kompensera grundläggande fel i vårt (västerländska) tänkesätt. Bildligt talat tycks det mig som om mycket av den ”gröna etiken” fungerar som en överslätande täckmantel för att dölja sprickor i den underliggande sammanfallande (dvs. dualistiska) världssynen.[12] För att uttrycka det så öppenhjärtigt som möjligt: Så länge vi hyllar objektivitetsidealet som ledstjärna för att inhämta kunskap (som i dagens vetenskap) undergräver vi oavsiktligt våra värderingars effektivitet.

När Putnam ger exempel på epistemiska värderingar nämner han: koherens[13], enkelhet, skönhet; alla med avseende på teoretiska konstruktioner. De har med de interna tankeprocesserna (ratio) att göra, vilket får mig att fundera över beteckningen ”epistemisk”. Om man ser till ordets etymologi, förefaller det ha mer med observation än med teoribildning att göra.[14] Det har också påpekats att det engelska ordet ”understand” och det tyska ”verstehen” innehåller liknande metaforiska hänsyftningar till de rumsliga relationerna mellan den som observerar och det som observeras.

Som sagt, Putnams epistemiska värderingar handlar om hur man ska bedöma teoretiska konstruktioner. För min del vill jag undersöka en annan undergrupp av kunskapsrelaterade konstruktioner, de mer eller mindre omedvetna värderingar som utgör ett nödvändigt moment i allt empiriskt kunskapsinhämtande. Många av dessa skillnader registreras i vårt undermedvetna, kanske på det autonoma nervsystemets nivå, och jag antar att Putnam önskar begränsa sin användning av ordet ”värdering” till kriterier som handlar om medvetna val. Från en biologisk utgångspunkt är emellertid denna begränsning av mindre betydelse. Därför skulle jag vilja utvidga Putnams epistemiska värderingar till att innefatta de kriterier som vi använder när vi väljer, mer eller mindre omedvetet, de intryck som vi har anledning att registrera. I ett annat sammanhang har jag kallat dessa ”angelägenhetsvärderingar”. Några exempel: ”viktig, ”intressant”, ”spännande”, ”sliten”, ”trivial”, ”banal”.[15] Genom att identifiera dessa begrepp som värderingar utvidgar jag termen ”epistemiska värderingar” till att innefatta ”värderingar” som bestämmer vilka stimuli vi ”väljer” att bli varse om.[16]  Genom att inte inse att dessa termer utgör värderingar, får man lätt för sig att de säger något om kvalitéer i världen utanför oss; t ex. att något är intressant eller viktigt i sig självt (intrinsikalt, som filosofer skulle säga). Denna felsyn är en ytterst vanlig såväl i den allmänna som den akademiska debatten.[17]

Enligt Putnam är det som han kallar epistemiska värderingar “tjocka” i den betydelse som tidigare har använts. Detsamma gäller för den bredare klass av värderingar som jag avser med denna term. Det verkar troligt att även etiska värderingar kan vara kunskapsrelaterade, även om man hittills har tolkat denna koppling som problematisk.

• • • • • • • •

I detta avsnitt har vi diskuterat värderingars förhållande till fakta, utifrån antaganden 1) att en politisk ideologi, vilken som helst, rymmer såväl värderande och beskrivande moment och 2) att dessa moment tillsammans måste utgöra en sammanhållen helhet. Det hävdas att detta inte kan uppnås om värderingar och fakta är ömsesidigt uteslutande och diametralt motsatta, dvs. om de utgör ett s k. dualistiskt par.

I ett kommande avsnitt ska förhållandet mellan teori och praktik analyseras. Där hävdar jag att ”kunskapsrelaterade” värderingar är en nödvändig förutsättning för att överbrygga det kulturellt betingade gapet mellan teori och praktik, och att en fungerande grön ideologi därmed måste vara praxis-grundad.

 

 

Referenser

Bateson, Gregory. 1972. Steps to an Ecology of Mind. A Revolutionary Approach to Man’s Understanding of Himself. New York, Ballantine Books.

Hay, Peter. 2002. Main Currents of Western Environmental Thought. Bloomington, Indiana University Press.

Maturana, Umberto & Francisco Varela. 1998. The Tree of Knowledge: The Biological Roots of Human Understanding. Boston, Shambala Publications.

Laing, Ronald D. 1967. The Politics of Experience and the Bird of Paradise. Harmondsworth, Penguin.

Moon, Michael. 2008. Green Ideology and Its Relation to Modernity.  Lund, Lunds universitet, Humanekologiska avdelningen. Avhandling.

Næss, Arne. (1973) 1981. Ekologi, samhälle och livsstil: Utkast till en ekosofi. Stockholm, LTs förlag.

Putnam, Hilary. 2003. The Collapse of the Fact/Value Dichotomy and Other Essays. Cambridge, MA. Harvard University Press.

Skolimowski, Henryk. 1981. Eco-philosophy: Designing New Tactics for Living. Boston, Marion Boyars Publishers. (Finns även på svenska).

Williams, Bernard. 1985. Ethics and the Limits of Philosophy. London, Fontana Collins.

 

 


[1] Denna dominerande syn på kunskap har olika namn. Dess tillskyndare talar gärna om ”analytisk kunskap”, medan dess kritiker talar oftare om ”positivism”.

[2] ”The natural fallacy” heter det hos Moore.

[3] ”Dichotomy” betyder tudelning men  på fackspråket heter det ”dikotomi” även på svenska. Det är en filosofisk term vars konnotationer jag ska försöka reda ut i ett senare avsnitt. Adj. dikotom(t)

[4] Tas upp i ett senare avsnitt som behandlar etik.

[5]  Med ”syllogism” menas en formell slutledning, en deduktion i tre steg. Att den är ”pragmatisk” betyder att slutsatsen föreskriver en handling.

[6] Att argument som innehåller värderingsmässiga grunder förkastas som ”känslomässiga” och ”irrationella” är en återkommande erfarenhet, som gjorts av samhällskritiska miljöaktivister m fl.

[7]  Se t ex Williams, 1985, särskilt kap. 8.

[8] En del rättrogna analytiska filosofer försöker leda i bevis att tjocka värderingar kan spjälkas upp i två delar: En teoretisk och en värderings del. Men medan detta är sant rent definitionsmässigt tycks det, som förklaring, också vara en efterrationalisering.

[9] Fritt översatt: ”Om vi väl slutar tänka på “värderingar” som synonymt med “etik” blir det uppenbart att vetenskapen förutsätter värderingar – det förutsätter epistemiska värderingar.”

[10] Jfr Maturana & Varela, 1998; 174: Varje interaktion av en organism, varje observerat beteende, kan bedömas av en observatör som en kognitiv handling. På samma sätt betyder att leva – att oavbrutet bevara strukturellt relationsskapande som en levande varelse – detsamma som att veta, på tillvarons område.  I ett nötskal: att leva är att veta (att leva är effektiv handlingsexistens som levande varelse).

[11]Svåröversatt till svenska. ”En skillnad som gör en skillnad” låter inte riktigt bra.

[12]  Dessa “sprickor” har klarlagts i Val Plumwoods arbeten (se nästa avsnitt!).

[13] ”Koherens” (om en teori) betyder att de olika delarna hänger ihop.

[14] ”Epistemisk” härleds ur två grekiska rötter: epi- (= på, ovanför) och histemi (= jag placerar).

[15]  Här förklaras endast två sådana ord, ett positivt- och ett negativt laddat: intressant och banal. Det första ordets ursprung är latinets inter esse, som betyder det som är emellan andra saker, dvs. I mitten. Ordet banal användes från början för att beteckna det arbetet som man var skyldig att utföra åt sin godsherre utan att få ersättning. Det var något som var tråkigt och tröttsamt.

[16] Moon (2008: 272).

[17] Denna felsyn har skapat och skapar alltjämt förvirring och oreda bl a. i den pedagogiska debatten. Epistemiska (liksom alla andra) värderingar är till sin natur relationistiska; dvs. de handlar om sådant som uppstår i relationen mellan det som observeras och den som observerar.

Tags: , ,

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: