Grön fenomenologi

by

Nedanstående text är klippt ur en längre essä med arbetsnamnet: Ansatser till en gemensam förståelse (Moon, upubl.). Denna längre text behandlar följande förklaringsmodeller: Den (natur-) vetenskapliga ekologin, ”Ett ekologiskt medvetande”, Grön värdeteori (Axiologi), Processteori, Systemteori, Konstruktivism (Embodied Realism). Föreliggande text behandlar alltså några studier som har getts den gemensamma beteckningen ”grön fenomenologi”.

Två av de stora namnen inom fenomenologi, är Edmund Husserl och Maurice Merleau-Ponty. [1] Jag kan tyvärr inte beskriva dessa författares arbeten som speciellt lättillgängliga men några gröna som har utgått ifrån dem är betydligt lättare. Dessa är Niel Evernden (1993) och David Abram (1996) vars verk har haft stort inflytande bland engelskspråkiga gröna. Båda utgår ifrån de fenomenologiska källskrifterna.[2]

 

En del studsar inför ordet ”fenomenologi”, andra frågar envist: ”Vad menas med det?” Tyvärr får de sällan ett svar som gör dem klokare. Ett typiskt sätt att formulera ett svar kan se ut så här:

 

[Fenomenologi] är ett försök att beskriva vår erfarenhet [av världen] direkt, som den är, skild från dess ursprung och utveckling, och oberoende av orsaksförklaringar som historiker, sociologer eller psykologer kan ge. (Mautner 2005: 464. Min översättning).[3]

 

Denna förklaring är typisk i så måtto att den lägger stor vikt vid vad fenomenologi inte är. Alltså, det som vi i vardagstal kallar ”vetenskap” är inte fenomenologi . Låt oss fortsätta på det spåret och ta som exempel ett träd! Om jag betraktar ett träd såsom en vetenskapsman gör, som en botaniker eller kanske arborist, är jag, betraktaren, subjektet, ovidkommande. Man kan, fortfarande som vetenskapsman, men nu som något slags psykolog intressera sig för mig som betraktaren, botanikern, som nu har intagit rollen som objekt. Då är det inte längre trädet som är intressant; nu är det ”botaniker-jaget” som är det nya objektet, som kommer i fokus. Men det finns emellan dessa två, objektet och subjektet, ett sammanhang där dessa möts; relationsfältet, mellan dem. Är det då detta som fenomenologi intresserar sig för? Ja, kanske, men det beror på hur den nya betraktaren ser på denna relation. Om hon också ser på den som någonting utanför sig själv då har hon bara blivit ett nytt subjekt, ett nytt slags ”meta-vetenskapsman” som i objektivitetens namn hamnar utanför ramen av det som hon är intresserad av. I så fall leds vi inte ett dugg närmare fenomenologin, vi har bara tagit första steget i vad filosofer kallar för ”en oändlig regress”. Observatören förblir utanför det som hon eventuellt vill vara med om att studera inifrån. Men går detta? Ja, säger fenomenologen; det är precis det jag som en fenomenolog gör! Men hennes svar väcker en rad andra frågor: Vad menas med att studera ett skeende inifrån? Och vad för sorts kunskap kan ett sådant studium ge?

Låt oss se på ett åskådningsexempel. Jag återger en historia som Neil Evernden berättar i The Natural Alien (Den naturliga främlingen):

Den store fysiologen Claude Bernard undersökte levande varelser. Han arbetade utan bedövning och var tvungen att fixera djuren fysiskt för att kunna operera. Till sin hustrus bestörtning och fasa tog han ibland med sig hem sina delvis uppskurna varelser så att han kunde observera hur deras kroppar reagerade på hans behandling. Han beskrev ett sådant offer som led av diarré, hade var som trängde fram ur näsborrarna och ett öppet sår på sidan ur vilket man sög ut vätskor då och då. Han var inte omedveten om det lidande som han åsamkade djuren men ansåg att hans högre syften gjorde att han inte behövde ha sådana skrupler: en fysiolog ska inte låta sig påverkas av tillfälliga känsloyttringar, han är en Vetenskapsman. När han är i färd att göra sina vetenskapliga upptäckter hör han inte djurens skrik, han ser inte blodet som flödar, han har bara sina idéer framför ögonen och organismerna som döljer de hemligheter som han vill komma åt. (Evernden 1993: 16) [4]

Hur gick det sen? Claude Bernard blev en internationellt känd professor och kom att bli en av Frankrikes mest hyllade vetenskapsmän under 1800-talet. Han var ensam som vetenskapsman om att få en statsbegravning. Fru Bernard såg till att skilja sig och med sin dotter ägnade hon all sin tid – och mycket av sitt arv – åt att fångade in lösdrivande hundar på Paris gator så att hennes f.d. man inte skulle få tag på dem för sina experiment.

Har man som jag har använt den här eller någon liknande text i en klass med unga människor vet man att reaktionerna kan bli våldsamma. Den drar in läsaren och frammanar hennes empati. Dessutom gör den det på ett raffinerat sätt bl.a. genom att i denna skildring ta med fruns och dotterns upprördhet och förtvivlan. Dessa personer fyller samma dramaturgiska funktion som den figur i en opera, som agerar kommenterande åskådare. Den s.k. objektiva vetenskapsmannen gör som Bernard: försöker upprätthålla ett känslomässigt avstånd till det hon studerar. Fenomenologen gör tvärtom: hon eftersträvar en allt närmare kontakt med det hon vill lära känna.

Den andra fenomenologen David Abram besitter en unik kombination av färdigheter. Förutom att han är en skicklig forskare och skribent, är han också en professionell trollkarl. Han har bedrivit fältstudier på många ställen runtom i världen och umgåtts med shamaner på jämställd basis. Jag väljer att återge ett utdrag ur hans bok, då befann han sig bland de högsta bergen i Khumbuprovinsen i Nepal. Där fick han ett intimt möte med en lammgam, som tydligen fick honom att känna sig själv som en rovfågel: På en dagsutflykt stannade han till på en klippavsats där en av hans shamanvänner tidigare hade utfört sina traditionella riter.

–Nu var jag där ensam och satte mig ned för att vila och för att beundra de färggranna lavarna som gav liv åt klipparna. Tvärs över den torra dalgången svävade ett lammgampar vars siluetter tydligt syntes mot de bländande snöväggarna. Dagen var intensivt blå och kristallklar. Efter en stund tog jag fram ett silvermynt och lät det lite tankspritt rullar över knogarna. En gammal trollkonst! Jag lade märke till att en av de två gamarna vek av från sin partner och seglade med utsträckta vingar över den bredda dalgången. Jag insåg till min förtjusning att den var på väg åt mitt håll. Jag slutade att rulla med myntet och stirrade på fågeln. Just då stannade den i sin flykt, blev stillastående ett kort ögonblick för att sedan vända tillbaks till sin partner på andra sidan dalgången. Besviken tog jag upp myntet ur fickan igen och började rulla det över knogarna så att dess yta glänste i solskenet och reflekterade solstrålarna tillbaks mot himlen. Genast vek den stora fågeln av och började glida uppåt och i en stor båge mot mig. En gång till såg jag hur dess skepnad blev större och större. Fågelns enorma storlek blev allt mer överväldigande. Jag kände hur det började krypa på min hud som om en bisvärm plötsligt hade väckts till liv. Och det började surra högt i mina öron. Myntet fortsatte att rulle längs mina fingrar. Djuret kom bara närmare och närmare tills den plötsligt fanns där precis ovanför mitt huvud, Dess enorma vingpennor frasade när de svepte genom luften. Mina fingrar frös som till is och blev orörliga. Pengen trillade ur handen på mig. Och då kände jag mig alldeles naken inför denna främmande blick, en blick som var oändligt klarare och långt mer exakt än min egen. Långt efter det att besökaren hade lämnat mig kunde jag känna hur luften strömmade förbi mina nakna ben och jag kunde höra hur vinden susade i mina egna fjärdrar. (Abram 1996:23-24. Fritt översatt).

Dessa korta ”smakprov” ur Everndens och Abrams böcker, var tänkta att illustrera två extremfall där människor och djur kommer i kontakt med varandra. Å ena sidan hade Bernard utvecklat en nästan total okänslighet för de djur, som han plågade till döds. Å andra sidan blev Abram mer eller mindre hypnotiserad av ”sitt” fågelmöte högt däruppe bland Himalayas bergstoppar. De flesta moderna (urbana) människor, har vuxit upp med föreställningen om att det finns en djup, ogenomtränglig barriär mellan oss och alla andra biologiska varelser. Bakom denna övertygelse ligger en inlärd världsbild som präglar våra politiska ideologier, en världsbild, som det finns starka skäl att befria oss ifrån. I detta arbete kan fenomenologin vara en viktig vägvisare, som pekar ut riktningen framåt.

 

Referenser

 

Abram, David. 1996. The Spell of the Sensuous. Language and Perception in a More-than- Human World. New York, Pantheon.

Everden, Niel. 1993. The Natural Alien: Humankind and Environment.Toronto, University of Toronto Press.

Richard Matz (1978) Sammanbrott och gryning: tankar om det politiska livets förfall och möjliga återupprättelse. Stockholm, PAN Norstedts.

Mautner, Thomas. (Red.) 2005. Artikel: Phenomenology i The Penguin Dictionary of Philosophy. London, Penguin Reference.

Evernden, N. 1993. The Natural Alien: Humankind and the Environment. Toronto, Toronto University Press.


[1]  Detta är ett ämnesområde där jag inte har någon särskild sakkompetens, men det skulle likväl kännas fegt att underlåta att skriva om ett sådant viktigt delområde. Så med denna reservation i åtanke, läs vidare!

[2]  En svensk fenomenolog var Richard Matz (1920-1992) som tidigt anslöt sig till, och blev aktiv i, det unga miljöpartiet. En lämplig introduktion till denne författares tankar kan vara hans Sammanbrott och gryning (från 1978).

[3] Urspungstexten på engelska:
It is the attempt to describe our experience directly, as it is, separately from its origins and development, independently of the causal explanations that historians, sociologists or psychologists might give.

 

[4] Ursprungstexten på engelska:
Bernard worked without anaesthetics and had to confine his subjects physically in order to operate. To his wife’s horror, he would sometimes bring partially dismembered creatures home with him, so that he could observe their response to his handiwork. He described one such animal ‘which was suffering from diarrhea, had pus running from its nostrils, and an open wound in its side from which fluids were drawn off from time to time.’ He was not unaware of the cruelty involved but believed that his higher calling exempted him from such considerations: ‘A physiologist is not a man of fashion, he is a man of science, absorbed by the scientific idea which he pursues: he no longer hears the cry of animals, he no longer sees the blood that flows, he sees only his idea and pe rceives only organisms concealing problems which he intends to solve. (Vidare källhänvisningar i texten bortredigerade)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: