Genombrottet? En recension

by

Per Gahrtons

Det gröna genombrottet: Mina trettio år med Miljöpartiet
Carlssons förlag 2011.

I förordet till sin 320-sidor långa bok skriver Per Gahrton: ”… detta är min Miljöpartihistoria, inte historien om Miljöpartiet” dvs. den handlar om ”… min roll och min verksamhet i Miljöpartiet och skeenden som varit relevanta i det sammanhanget”. Detta är en påkallad reservation eftersom boken bygger till stor del på anteckningar ur den dagbok som Gahrton har fört under denna långa tidsrymd.

Trots att författaren har förhållit sig vara minst sagt fåordig om sitt liv för övrigt, speciellt om sitt privatliv, framträder ändå en bild av en intressant människa med många starka sidor. En del av dessa är välkända från den offentliga debatten: inte minst att han är en slagfärdig och orädd debattör och en smart pragmatiker. Den sistnämnda egenskapen försöker han balansera med en rätt så drastisk retorik. På det hela tagit kvarstår ett intryck som jag fått under en lång tids bekantskap, att han är oöverträffad som taktiker, men sämre när det gäller att tänka visionärt. En annan egenskap som framträder vid genomläsningen av boken är att han lägger stor vikt vid lojalitet och försöker praktisera detta i förhållande till sina vapendragare i det partiet som han uppenbarligen känner ett stort personligt ansvar för. Han är också rätt stolt över vad han har åstadkommit med detta sitt livsprojekt.

En nackdel med den utpräglade personliga hållningen i boken är att den handlar oproportionerligt mycket om de tidigare skeenden i partiets historia då han var som mest aktiv och hans inflytande var som störst. Visserligen har han åtskilliga gånger blivit inkopplad när partiet råkade i kris, men i mångt och mycket är det andra saker som har kommit att ta upp hans tid. Detta märks i att redogörelsen för de tidiga åren är mycket detaljrika och många av de namn som förekommer på den tiden är (och var) så gott som okända och ovidkommande för partiets utveckling. I jämförelse är den senare tidens utveckling det betydligt mer knapphändigt återgiven och en hel del framträdande personligheter under denna tid nämns över huvud taget inte.

Mest intressant tycker jag att Gahrton är när han kommer in på principiella frågor. Så gott som ett helt kapitel ägnas åt vad han kallar för ”oligarkins järnlag” en gammal regel som säger att det är oundvikligt i att ”samhällsförändrande folkrörelser [förvandlas] efterhand till försörjningsinrättningar för ombudsmän och yrkespolitruker”. Här blir Gahrton defensiv; han skriver att miljöpartiet har upplevt att:

”… det inte är lätt att besegra samhällets maktelit, med dess enorma resurser och hierarkiska organisationsmodell, helt utan professionalism och ledarskap. Som jag har visat har Miljöpartiet i flera omgångar ’stramat upp’ och ’effektiviserat’ sitt arbetssätt. Det har fått såväl interna ’fundisar’ som externa belackare att påstå att Miljöpartiet har blivit ett helt vanligt parti. Det stämmer inte”.

Ytligt sett har Gahrton rätt: partiet har kvar sin två språkrör, sin könskvotering och sin regel om att man kan sitta högst tre mandat perioder på samma post. Vilka slutsatser, om några, kan man dra av detta? Bestäms ett partis ”själsliv” av ett sådant yttre regelverk? Knappast.

Långt viktigare är partiets prioriteringar. Det framgår på så gott som varje sida av Gahrtons bok att det viktigaste för partiet är dess parlamentariska framgångar; hur många mandat det får och vilka inflytelserika maktpositioner det kan erövra. Samtidigt med detta tonas de sakpolitiska ställningstagandena ned. De blir förhandlingsbara, om man inte släpper dom helt i sin iver att uppnå ”inflytande”. Detta är realpolitik där medel har blivit mål och mål, medel. Det unga miljöpartiet tittade omkring sig och såg denna ”realpolitik” överallt i de ”gamla partierna” och bestämde sig att gå en annan väg.  I efterhand verkar det som om man eftersträvade en radikalism som man inte riktigt förmådde formulera, än mindre konkretisera, och kanske en radikalism som åtminstone en hel del av initiativtagarna inte alls hade tänkt sig.

Under tiden har partiet har partiet gått från att vara ”en föraktad marginalgrupp till Riksdagens tredje största parti” (bokomslagets baksidestext). I ett avslutande kapitel talar Gahrton om att det är hög tid att kräva ministerposter i en tilltänkt ”grön” regering. Visst kan man kalla allt detta för ett ”genombrott”. Men den praktiska verkligheten och den allmänna mentaliteten i det svenska samhället har ingalunda genomgått en motsvarande förändring. I det läget kan priset för opinionsmässiga och parlamentariska framgångar bli ideologisk utslätning.

 

 

 

Tags:

2 Responses to “Genombrottet? En recension”

  1. Stina Says:

    Hej Mike!
    Visst sjutton har det hänt massor med den “allmänna mentaliteten i det svenska samhället” under dessa trettio år! Sen är det en annan femma hur pådrivande Miljöpartiet varit i denna utveckling.
    Att vara en sopsorterande vegetarian som inte ville jobba heltid var mycket konstigt för 30 år sedan. Idag är det de som inte sorterar sopor, som äter djur och jobbar heltid som känner att de behöver motivera sig 😉
    Men visst tar utveckling tid … och visst vore det kul om det gick fortare …
    Stort Hjärta!
    Stina

    • michaelsmoon Says:

      Ja, visst har det hänt en hel del på 30 år, såväl positiva som negativa saker. Och det gäller här i Sverige som på andra ställen, med och utan maktnära miljöpartier. Det handlar, som sagt, om sopsortering, matvanor och inte minst transportnäringen. De två första, som du tar upp, berör i första hand den ”privata” sektorn. Privat i betydelsen ”hemnära”, dvs. längst bort ifrån politikernas domäner. När man kommer till transportområdet öppnar de politiska vyerna upp sig.
      Eftersom jag är något slags miljömedveten ”grön bilist” har min bränslesnåla bil katalytisk avgasrening, precis som alla andra grannbilar. Här finns pengar att tjäna för bilindustrin, men statistiken talar om för oss att utsläppsminskningarna uteblir. Därför att människor, än så länge, kompenserar dessa vinster med ökad bilkörning.
      -”Åk kollektivt!” säger den rättrådiga miljökämpen.
      Det hade fungerat hjälpligt för 30 år sen men inte idag. Nu är busslinjerna till stor del indragna och den sista lanthandeln har slagit igen för fem-sex år sedan.
      Allt detta vet människor, inklusive de politiker som säger sig vilja ha en s.k. hållbart samhälle. Men var finns de kraftkulla åtgärder, som t.ex. lokala satsningar på biogasproduktion (baserad bl.a. på sopsortering)? Inte här omkring i alla fall.
      -”Flytta till stan då, och glöm inte att släcka ljuset efter dig” säger den sentida gröna stadsbon.
      Ja, det sa man då för 30 år sen också!
      Men medvetenheten har ökad, ja visst. Det är bara det att ett miljömedvetande som inskränker sig till det privata planet känns rätt futtigt.
      Den gröna ideologin borde genomskåda denna handlingsförlamning och blottlägga dess orsaker!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: