Ansatser till en gemensam förståelse: Del I

by

 

I föregående avsnitt Våra olikheter radades det upp ett antal mer eller mindre konkurrerande synsätt på hur den gröna rörelsen kan omsättas i praktisk politik. Bl.a. tycks det finnas en markant skiljelinje mellan det ekologisk modernistiska och det ekologisk postmodernistiska synsättet. I detta avsnitt tas olika sätt att ytterligare fördjupa våra insikter i den gröna rörelsens tänkande upp. Här blir det inte frågan om ömsesidigt uteslutande synsätt; tvärtom kompletterar och förstärker de flesta betraktelsesätten varandra. Därför dristar jag mig till att tala om en gemensam förståelse, en förståelse som dock ännu inte är komplett.

I sökandet efter djupare insikter i vad den gröna rörelsens tänkande innebär kan det vara rimligt att utgå från hur vi (= moderna västerlänningar) har blivit uppfostrade till att närma oss en sådan frågeställning dvs. enligt de filosofiska riktlinjer och konventioner som flertalet av vårt samhälles lärda vill att vi ska följa. Man ska då iaktta en grundläggande uppdelning mellan å ena sidan kunskapsteori (s.k. epistemologi) och värdeteori (s.k. axiologi) å den andra. Låt mig dock erkänna att jag inte kommer att kunna upprätthålla denna tudelning ens i detta avsnitt, men det kan vara ett smart sätt att börja på. Alltså, i detta avsnitt kommer jag att, så gott det går, att utgå det positivistiska tänkandet.[1]

Den (natur-)vetenskapliga ekologin 

Som det konstaterades i avsnittet Var kommer de gröna idéerna ifrån? blev ekologin en vetenskap under nittonhundratalets första decennier. Framför allt under trettio- och fyrtiotalen, under inflytande av den s.k. Chicagoskolan, fick den en holistisk inriktning.[2]  Det betyder att man postulerade den reella existensen av enheter (= entiteter) på nivåer ovanför organismnivån och intresserade sig för dessa. T.ex. påstod man att ekosystem (= biotoper) hade egenskaper som de enskilda organismerna var för sig inte uppvisade. Som exempel på ekologer med en holistisk inriktning kan nämnas bröderna Eugene och Howard Odum (t.ex. E. Odum 1953).

Detta synsätt, som också betonar betydelsen av ”balans” i välfungerande ekosystem, anammades av den tidiga miljörörelsen. Att ekologin tycktes ha klara normativa implikationer för människans förhållande till naturen gjorde att den kom att få politiska övertoner. Yrkesverksamma ekologer insåg snart att en sådan samhällstillvänd vetenskap skulle kunna utgöra ett hot mot deras status som ”objektiva vetenskapsmän”. Det blev en reduktionistisk reaktion, framför allt i den engelskspråkiga världen som innebar dels att man förnekade existensen av enheter utöver individnivån, dels att ”balans” (eller ”ekvilibrium”) inte var något normalt tillstånd, och framför allt inte något eftersträvansvärt tillstånd, i naturen. En som uttrycker denna omsvängning i mycket klara men något tendentiösa ordalag är historikern Donald Worster:

After the fading away of [the Chicago school …] the science was thoroughly disinfected [sic!] to get rid of every moralizing taint. It was thought that, to qualify as a field of objective knowledge, ecology could have no further dealings with the private, muddled realms of value, philosophy, and ethics. (Worster 1994: 332).[3]

Som en kontrast till Chicagoskolans ”organicism” citerar Worster en neodarwinist och atomistisk ekolog vid namn Paul Colinvaux, som avslutar ett kapitel i sin bok Why Big Fierce Animals are Rare? (1978) med följande meningar:

We can now […] explain all the intriguing, predictable events of plant succession in simple, matter of fact, Darwinian ways. Everything that happens in successions comes about because all the different species go about earning their livings as best they may, each in its own individual manner. What looks like community properties are in fact the summed results of all these bits of private enterprise. Citerad i Worster (1994: 414).[4]

Men försöken att sterilisera ekologin från allt som kan förknippas med ett socialt (och även ekologiskt) patos stöter ideligen på patrull. Som påpekas i avsnittet: Om fakta och värderingar är många ekologiska begrepp ”tjocka” i betydelsen att de är både beskrivande och värdeladdade på en och samma gång, t.ex. adjektivet ”förorenad”.

En som tidigt insåg att ekologin inte kunde vara värderingsfri var den norska filosofen Arne Næss (1912-2009). Så här skrev han i början av sjuttiotalet:

Djupt inne i ekologin som vetenskap finner vi implicerade värderingar när det gäller djur och växters systematik: större intresse för ryggradsdjur än för ryggradslösa, ett visst ställningstagande för det levande. ”Biologiskt gynnsam” är ett uttryck som sätter liv högre än död, och ”högre” former av liv högre än bakterier.

Det är inte önskvärt att försöka lösgöra värderingar från vetenskapen, det är snarare så att det behövs mer av värderingar. Det viktigaste är dock att visa, klargöra och formulera. Detta innebär inte att man ska eliminera värdeomdömen från vetenskapliga arbeten. (Næss 1981: 34. Kursiveringen i originalet).

Ett annat begrepp, som är svårt att inte ge en positiv värdeladdning är ”balans”, vilket har medfört att det har orsakat huvudbry för reduktionistiska ekologer. Man kan dock notera att begrepp motsvarande ”balans”, när de är appliceras på organismnivån, (t.ex. ”homeostasis”) möter inget motstånd; då påstår ingen att de strider mot reduktionismens krav på stringens. (Mer om detta senare när vi behandlar systemteori.)

Att begreppet ”balans” är besvärigt att hantera för många ekologer av facket, hör ihop med en omständighet som varken de eller utomstående kunde bortse ifrån: nämligen att ekologins insikter gäller alla biologiska organismer, dvs. även människor, och därmed blir detta ämne inte längre enbart en naturvetenskap.[5]  Inbegripandet av människan i den ekologiska diskursen har inte minst en del metodologiska konsekvenser. Människan har, förmodligen i motsats till de allra flesta andra organismer, förmågan att reflektera över sina egna bevekelsegrunder och över vilka blir följderna av hennes val.

Det tog inte lång tid förrän det uppstod en ny ämnesbeteckning: humanekologi; ett namn som klart deklarerar att ekologins domän utvidgas till att omfatta även den mänskliga arten där hon och hennes agerande är en integrerad del av det ekologiska systemet. Eftersom detta nya ämne har klara sociopolitiska implikationer, kom det att kallas ”den subversiva vetenskapen” (se Shephard 1982).

Denna utvidgning av ekologibegreppet innebär att man hade anledning att ta hänsyn till en annan aspekt som anses vara specifikt mänsklig, nämligen de bevekelsegrunder som vi människor har när vi fattar medvetna val, dvs. våra värderingar. Men detta leder oss över till den andra diskursen som nämndes inledningsvis: den värdeteoretiska diskursen.

Den gröna etiken  

Den gröna etiken (eng. environmental ethics) har på några få decennier blivit ett stort forskningsfält med en mycket omfattade litteratur och utgör ett så brett område att det är fullkomligt omöjligt att täcka in i en kortfattad orienterande översikt som denna.  Detta överväldigande intresse hänger sannolikt ihop med att flertalet praktiserade gröna anser att deras ideologi är liktydig med den uppsättning värderingar som de har.  Och med ”värderingar” menar man så gott som alltid de etiska värderingarna: det som man anser vara moraliskt rätt eller fel.  I mångt och mycket delar dessa gröna denna underliggande ”metaetiska” uppfattning med samhället i övrigt, blott med den skillnaden att de hyser andra, ”gröna”, värderingar. Och det är dessa värderingar som ska prägla deras politik.[6]

En första värdering, som det finns en så gott som total konsensus kring, är att etisk (ibland säger man vulgär) materialism inte är förenlig med ett grönt förhållningssätt. Det betyder att gröna vänder sig emot tanken att vägen till lycka går via materiellt överflöd. Därför ser man idag att många gröna är varma anhängare av ”lyckoforskning”, vars främsta uppgift är att ifrågasätta tron att man kan köpa sig lycklig”. Har vi då här hittat ett kännetecken för den gröna ideologin? Nej, därför att även socialister (av alla de slag), kulturkonservativa samt de flesta liberaler vänder sig emot denna etiska materialism. Så låt oss söka vidare.

Även på en annan punkt är gröna tänkare rörande överens – åtminstone ytligt sett – och det är svaret på frågan: Vad är det som är av värde? Enl. den människocentrerade (antropocentriska) etiken är svaret: Människan, rätt och slätt­. Människan har en särställning eftersom hon besitter någon unik egenskap. T.ex. skulle många religiösa säga att endast människan har en själ och för den sekulära humanisten kan det vara människans intelligens. I kontrast till denna syn finns det som normalt kallas den biocentriska etiken.   Tanken är att alla levande organismer har ett egenvärde, men detta gäller speciellt alla medvetna varelser (djur), som på goda grunder kan antas kunna känna smärta och obehag. Se Tom Regan (1983) och Peter Singer (1975).

Olika sorters biocentrisk etik

Det är inte ovanligt att man skiljer på två varianter på biocentrisk etik, svag och en stark form. För att förklara skillnaden låt oss ta ett exempel:

—      Man ska inte behandla djur på ett grymt sätt!

Det finns olika anledningar till varför en sådan handling kan vara förkastlig. Den starka formen av biocentrisk etik menar att ett djur inte ska misshandlas pga. det lidande man då skulle förorsaka djuret. Men det finns en annan möjlighet: Enligt den svaga biocentriska etiken vore det moraliskt förkastligt därför att genom att vara grym mot ett djur, skadar man sig själv, genom att ens känslighet kan avtrubbas. I detta fall är det skadan mot en människa som är det moraliskt förkastliga. Likaså kan man om någon förstör ett stycke regnskog kritisera handlingen som omoralisk i sig själv (det starka argumentet). Men ens kritik kan i stället bygga på att man förnekar framtida generationer av människor möjligheten att glädja sig åt denna biotop (det svaga argumentet). Huruvida det finns en skillnad i praktiken mellan dessa två är en fråga, som vi har all anledning att återkomma till i senare avsnitt.

Ekocentrisk etik
För den ekologiskt engagerade räcker det inte med att alltid ta hänsyn till levande varelser om man vill värna om ett helt berg, en flod eller skog. Då är det hela biotopen som betraktas som värdefull inte bara de levande organismerna som finns däri. Denna sorts etik kallas ibland för ekocentrisk. Ett berömt exempel på en ekocentrisk etik formulerades av Aldo Leopold (18871948) som sammanfattade hans Land Ethic:

—En handling är rätt om den tenderar att bevara integriteten, stabiliteten och skönheten av ett biotiskt samhälle. I annat fall är det fel. (Leopold 1949: 224-225).[7]

En ny tid kräver en ny etik

En etisk tänkare som har haft stort inflytande på den gröna rörelsen såväl i USA som i hans födelseland Tyskland är Hans Jonas (1903-1993). Ett av hans rättesnören utgick ifrån insikten att den moderna människan är kapabel att förstöra inte bara sig själv utan hela det ekosystem som hon ingår i. P g a. denna nyförvärvad destruktivitet har hennes etiska ansvar  fått en  historiskt ny dimension, som Jonas uttryckte  i en ny övergripande moralisk princip:

Handla så att konsekvenserna av ditt agerande överensstämmer med det genuina mänskliga livets varaktighet. Och i en kortare formulering:

—    Aldrig får människans väsen eller den mänskliga artens existens vara hotad av hennes agerande!

Moralisk extensionism
En långvarig och pågående debatt handlar om var man ska dra gränsen mellan de varelser som man bör ge en moralisk status och dem som inte rimligen kan anses ha en sådan ställning (= frågeställningen kallas ”moralisk extensionism”). Här måste jag nöja mig med några få allmänna observationer. För det första verkar det vara omöjligt att dra någon skarp gräns mellan de varelser som bör ges en moralisk status och dem som kan lämnas utanför. T.ex. tycker folk ibland att det är moraliskt fel att fånga fiskar med hjälp av en krok, men betydligt färre är de som bryr sig om masken som sitter fast på samma krok. För det andra är det omöjligt att undvika känslomässiga hänsynstaganden. En vanlig invändning mot moralisk extensionism är att den ändå är grundad i antropocentrismen som den är ett försök att komma ifrån. Ju mer en varelse liknar oss människor, desto svårare är det att förneka den en moralisk status. Av detta framgår att moralisk extensionism har klara intellektuella brister som grund för ekologisk etik. Men detta innebär inte att man kan undvika diskussionen eftersom den påverkar allas vår vardag!

•  •  •  •  •  •

Alla de försök som skisserats ovan (Arne Næss undantagen) utgår mer eller mindre explicit från positivismens axiomatiska uppdelning mellan fakta och värderingar. Som jag argumenterar på andra ställen medför denna uppdelning en försvagning av värderingarnas effektivitet. Därför kommer jag i ett senare avsnitt (Ansatser till en gemensam förståelse: Del II) att behandla andra försök till förståelse som är uttalat kritiska mot, eller som helt tar avstånd ifrån den positivistiska ortodoxin.

Referenser

Jonas, Hans. 1984. The Imperative of Responsibility: In Search of an Ethics for the Technological Age. Chicago, University of Chicago Press.

Leopold, Aldo. 1949. A Sand County Almanac: And Sketches Here and There. Oxford, Oxford University Press.

Næss, Arne. 1981 (ursprungligen på norska 1973). Ekologi, samhälle och livsstil. Stockholm, LT förlag.

Odum, Eugene P. 1953. (Första uppl.). Fundamentals of Ecology. Philadelphia, Saunders

Regan, Tom. 1983. The Case for Animal Rights. Berkeley, University of California Press.

Shephard, Paul. 1982. Nature and Madness. San Francisco, Sierra Club Books.

Singer, Peter. 1975. Animal Liberation: A New Ethics for Our Treatment of Animals. New York, Random House.

Worster, Donald. 1994. Nature’s Economy: A History of Ecological Ideas. Cambridge, Cambridge University Press.


[1] Frågan om förhållandet mellan fakta och värderingar återkommer i flera avsnitt av dessa skrifter, bl.a. i avsnittet ” På väg mot en grönare ideologi” och igen i ”Om motsatser”. Men den radikala åtskillnaden av fakta och värderingar är bara en sida av den vetenskapsbaserade västerländska filosofin. Tre andra aspekter hänger ihop med detta: 1. Tron på att det finns en från människan åtskild värld utanför och oberoende henne (objektivism); 2. Uppfattningen att tillvaron är materiell och bestående av isolerade partiklar (= atomism); och 3. Att man uppnå kunskap om vår värld genom att bryta ned den i sina minsta beståndsdelar (=reduktionism). Alla dessa aspekter förekommer tillsammans som ett paket eller kluster som går under namnet ”positivismen”.

[2] Holism innebär att man söker förstå delar utifrån deras relation (eller funktion) till helheten. Detta uttrycks ibland i devisen: ”Helheter är större än summan av sina delar”. Motsats: reduktionism.

[3] På svenska (i min översättning): ”Efter borttynandet av [Chicagoskolan …] blev den ekologiska vetenskapen fullständigt desinfekterad av varje rest av moraliserande. Det ansågs att ekologin, för att kvalificeras som ett objektivt vetenskapligt forskningsfält, inte fick beblanda sig med de privata och förvirrade områdena filosofi och etik.”

[4]  På svenska (i min översättning): Numera kan vi […] förklara alla de säregna och förutsägbara skeendena i samband med växternas succession i enkla, okonstlade darwinistiska termer. Allt som händer i successionsförlopp sker därför att de olika arterna ägnar sig åt att tjäna sitt levebröd efter bästa förmåga, var och en på sitt egna speciella vis. Det som ser ut som [växt-]samhälleliga egenskaper är i själva verket summan av alla dessa försök till privat företagsamhet [hos de olika arterna].

Det framgår tydligt från sammanhanget där Worster återger detta citat att han är fullt medveten om dess konservativa tendens och de åtföljande problemen.

[5] I ett senare avsnitt ska vi diskutera den naturvetenskapliga ekologins anspråk på att vara värderingsfri. Här kan nämnas att begrepp som ”ett rubbat ekosystem” som rymmer såväl en beskrivande som normativ innebörd gör att detta anspråk blir problematiskt.

[6] Att man drar ett likhetstecken mellan den gröna ideologin och en dito etik är inte bara en vanligt förekommande felsyn. Jag är dessutom övertygad om att denna felaktiga synsätt leder till att den gröna ideologin uppfattas som lättviktig av de flesta icke-gröna tänkare och intellektuella. Men märk väl: det sagda innebär inte att jag kritiserar ”gröna värderingar” i sig – inte alls – men att dessa värderingar är en otillräcklig grund att bygga en ideologi på. Mer om detta i senare avsnitt!

[7] Ursprungstexten på engelska:
A thing is right when it tends to preserve the integrity, stability and beauty of the biotic community. It is wrong when it tends otherwise.

Tags:

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: