I Del I försökte jag hålla mig till den konventionella uppdelningen mellan det kunskapsmässiga (speciellt naturvetenskaplig ekologi) och det värderingsmässiga (grön etik). Framförallt under intryck av Arne Næss kritik kunde jag inte upprätthålla denna uppdelning, men det var ett försök att visa att jag i alla fall känner till denna av positivismen påbjudna uppdelning.
Jag påstod också att ett genomgående drag hos en stor del av dessa ”ansatser till förståelse” andas ett missnöje med det positivistiska tänkandet som präglar det dominerande synsättet i det moderna samhället. I detta och följande avsnitt kommer jag att fördjupa mig i hur detta missnöje har tagit sig uttryck. Det vore felaktigt att hävda att det var denna teoretiska kritik som ligger till grund för, eller genomsyrar, den gröna rörelsens praktik. Som många har konstaterat tidigare är ”gröna” människor oftast (men alls inte alltid) praktiskt inriktade aktivister som är obenägna att ägnar sig alltför mycket av sin tid åt abstraktioner. Om valet står mellan att fördjupa sig i en filosofisk text å ena sidan och att t.ex., sköta en trädgårdsodling å det andra, är det sällan som valet faller på det teoretiska arbetet. Samma sak gäller om valet står mellan det teoretiska och partipolitiska verksamhet. Vad dessa preferenser för med sig för den gröna rörelsen finns det anledning att återkomma till.[1]
Men som sagt bland de tänkare som identifierar sig med den gröna rörelsen är många kritiska till positivismen och det är dessa kritiska röster som jag uppmärksammar här. Men innan jag kommer så långt vill jag nämna en författare utan uttalad anknytning till den gröna rörelsen men vars idéer har haft stor betydelse för den ”synvända”, som det gröna tänkandet anses innebära: Thomas Kuhn (1922 -1996) och begreppet paradigm (Kuhn 1962). Som fysiker och vetenskapsteoretiker talade Kuhn om hur stora omvälvande förändringar (paradigmskiften) sker inom en avgränsad vetenskapsgren. Under en lång period försöker alla forskare hitta bevis för det befintliga och dominerande synsättet. Då samlas alla de olösta problemen (anomalier) på hög och till slut blir det ohållbart att traska vidare i samma gamla hjulspår. En i huvudsak yngre generation letar förtvivlat efter en ny teori, som sedan, om den blir allmänt accepterad, blir det nya paradigmet. Inte så märkvärdigt kanske, men en av Kuhns viktiga poänger var att något meningsfullt tankeutbyte inte kan ske över paradigmgränserna. En som ser en klar likhet mellan Kuhns inomvetenskapliga paradigmskiften och det som nu håller på att hända på bred front i hela samhället var Fritjof Capra (1939- ). I hans många böcker belyser han den systemöverskridande samhällsförändringen, som i hans ögon, utgörs av ”den gröna revolutionen”. Hans hittills bästa bok i mitt tycke är The Web of Life (Capra 1997).
Här nedan kommer jag att beröra två inriktningar, som i viss mån går in i varandra och som dessutom har nära anknytningar till andra ansatser. De senare tvingas jag för överskådlighetens skull vänta med till senare. Den första ansatsen som presenteras här kallar jag för ett ekologiskt medvetande. Den en innebär en generell kritik av den positivistiska synen på kunskap, dess epistemologi. Den andra ansatsen, processteori, försöker ge oss en annorlunda bild av verkligheten, en som präglas av förändring och dynamik.
”Ett ekologiskt medvetande”
”Den gröna rörelsen utgår ifrån ett nytt (ekologiskt) sätt att tänka”. Påståendet hör man ofta, men vad detta innebär mer konkret förklaras sällan förutom att det behövs nya värderingar – en ekologisk etik. Detta är en brist. Om det hade funnits ett mer utbrett intresse för en grön världsbild och en grön kunskapssyn, hade den holländsk-judiska filosofen Baruch Spinoza (1632 - 1677) lyfts fram som en av de främsta gröna portalfigurerna.
En annan som försökte ringa in det gröna tänkandet var Gregory Bateson (1904-1980).[2] Han var en sann ”polyhistor” (= intellektuell mångsysslare) som gjorde nya rön inom fält som biologi, etnologi, lingvistik, beteendevetenskap, teckenlära (=semiotik) och cybernetik. Han var intresserad av en övergripande fråga: Vad uppvisar någonting när vi säger att det lever? Detta för Bateson var liktydigt med att undersöka hur en organisms beteende avslöjar dess ”intelligens”. Det som en krabba har gemensamt med en kräfta, och en ormbunke med en orkidé och alla dessa fyra livsformer med en människa kallade Bateson ”ett mönster” eller ”mönster som förbinder”.[3]
Vad betyder nu allt detta? Kanske det närmaste Bateson själv kom till en lättfattlig förklaring var följande:
På det hela taget är det inte människans råaste, simplaste, mest djuriska och primitiva drag som reflekteras i naturliga fenomen. Det är snarare de komplexare, de estetiska, finstämda och eleganta aspekterna av mänskligheten som reflekteras i naturen. Det är inte min girighet, min listighet, mina s.k. låga instinkter o.s.v., som jag ser på andra sidan spegeln, där borta i ”naturen” . Vad jag då ser är snarare grunddragen hos den mänskliga symmetrin, skönhet och fulhet, estetiken och det levande hos den mänskliga varelsen och en liten gnutta vishet. Hennes vishet, hennes kroppsliga grace och t.o.m. hennes vana att tillverka vackra saker är precis lika djuriska som hennes grymhet. Det är inte så konstigt med tanke på att själva ordet ”animal” betyder ”utrustat med psyke eller ande (anima)”. (Bateson 1979: 13 i fri översättning). [4]
En annan person vars forskning har bidragit till den gröna rörelsens idéarv var Roy Rappaport (1926–1997), även han en antropolog med mångåriga fältstudier bakom sig. Han blev fascinerad av Tsembaga Maring-folket i Nya Guinea (Rappaport 1968). Anledningen till hans intresse för dessa var att där fanns en kultur som hade levt i århundraden på en begränsad yta utan att dess naturliga miljö hade tagit några synbara skador. Hur kunde detta vara möjligt? Han fann en regleringsmekanism som verkade utan att folket där var fullt medvetna om hur den fungerade. Förklaringen gick ut på att dessa växtodlande människor, som normalt sett var vegetarianer hade grisar vilka de betraktade som sina förfäder. Följaktligen var dessa djur fredade. Men vid återkommande tidpunkter ökade befolkningstrycket, vilket visade sig först genom att grisarna gick hårt åt människornas odlingar. När detta skedde fungerade det som en signal att dessa normalt sett fredliga människor skulle gå ut i krig mot sina grannar och som en nödvändig förberedelse för dessa krigshandlingar måste de slakta och rituellt äta sina grisar. Efter en tid av intensiv masslakt av såväl grisar som människor gick allting tillbaka till det fredliga tillståndet som fanns tidigare och ett nytt cirkulärt händelseförlopp tog sin början.
I sin analys av dessa förlopp gjorde Rappaport en distinktion mellan hur de inblandade människorna såg på sitt eget agerande (upplevda eller cognized modeller) och hur antropologerna tolkade samma agerande (operationella modeller). För att helt förstå situationen krävs båda typer av modell. Alltså, insikter i ekologin var en nödvändig men alls inte en tillräcklig grund för att uppnå denna förståelse.
En annan tänkare som fokuserar på det psykets betydelse för människans relation till naturen är filosofen Freya Mathews, som tar starkt intryck av de australienska aboriginerna. Jag hade gärna presenterat hennes tankar utförligt men jag måste nöja mig med att återge ett citat från en av hennes senaste filosofiska utläggningar:
Här möter vi en svårförklarlig blind fläck inom idéhistorien: det vanliga är att dualistiska teorier kontrasteras med, å ena sidan, materialistiska teorier, som förklarar det idéella (tänkande, m.m.) reduktionistiskt i fysikaliska termer, och, å andra sidan, idealistiska teorier, som hävdar existensen av former för medvetande som inte kan reduceras till det fysikaliska och där materia oftast avfärdas som skenbara ytfenomen. Men i själva verket är materialism och idealism blott olika (motsatta) sidor av dualism, eftersom det materiella uppfattas på ett dualistiskt sätt från materialismens perspektiv medan det idéella uppfattas dualistiskt ur ett idealistiskt perspektiv. D.v.s. den rena materian definieras ur ett materialistiskt perspektiv i termer som utesluter idéer, och i en idealistisk definition av det idéella saknas varje referens till det materiella. Den sanna motsatsen till den dualism, som ställer idéer och materia i motsats till varandra, är ett icke-dualistiskt synsätt som utgår ifrån en grundläggande enhet av det materiella och det idéella, vars definition av idéer implicerar materia och vars definition av det materiella implicerar det idéella. Men ännu finns ingen allmänt accepterad beteckning för detta synsätt i filosofins historia. (Mathews 2003: 26-27 Min översättning).[5]
Mathews poäng kommer lite längre ned på samma sida:
Såväl materialismen som idealismen är lika oacceptabla ur en miljöfilosofisk synvinkel: materialisten ser världen som en död klump av modellera som kan formas efter hans egna önskemål och behov, medan för idealisten är samma värld en synvilla, skenbar och i grunden bortom vår kunskap – och därmed icke-existerande i praktiken.
Processteori
Låt oss först försöka ringa in begreppet ”process”:
Kanske den bästa illustration av denna idé är det flödande vattendraget, vars substans aldrig är den samma. På dess yta ser man ständigt förändrande mönster av vågor, virvelströmmar, krusningar, skvalp o.s.v.; flyktiga skeenden som uppenbarligen inte har någon existens i sig själva. Snarare uppfattar vi dessa när de uppstår och försvinner, såsom abstraherade ur den flödande rörelsen som är den totala processen. Sådan övergående existens, som dessa abstraherande fenomen uppvisar, implicerar en relativ självständighet eller autonomi, snarare än en absolut existens som ultimata substanser. (Bohm 1980: 48. Min översättning). [6]
En djuprotad föreställning i den västerländska kulturens huvudfåra är att störst betydelse (eller som anses vara mest grundläggande) är, som citatet ovan antyder, det som är beständigt och oföränderligt. Denna tanke återfinns i Platons idélära och inte minst i kristendomens gudsbild (”Den enda eviga Guden”). Det följer av denna tro att det som är statt i rörelse och är föränderligt är av underordnad betydelse och ”tillfälligt”. Det betyder att i den västerländska världsbilden är det konstanta regeln medan det rörliga är undantaget och bristfälligt eller t.o.m. ett resultat av felsyn.
Denna kulturella prioritering av det permanenta och konstanta framför det rörliga och föränderliga har haft en lång rad följdverkningar, bl.a. på det språkliga planet där substantiv uppfattas viktigare än verb och mer generellt, strukturer mer grundläggande än processer.
Detta dominerande synsätt har genom århundradena stöt på motstånd, oftast från lite mer undanskymt håll. Den första som kan nämnas är Heraklietos (ca 535- ca 475 f.v.t. ), som hävdade at rörelse och förändring är det normala tillståndet såväl i naturen som hos människan och han menade förändring uppstod som ett resultat av spänningen mellan motsatta krafter (= dialektiken).
I själva verket är prioriteringen av det konstanta före det föränderliga bara ett utslag av den dualism som har varit ett ständigt återkommande drag hos det västerländska tänkandet. [7]
Den självlärde Heraklietos hyste en världsbild som oftast kallas panteistisk, vilket betyder att han ansåg att det gudomliga fanns inuti naturen och i vardagen. Denna uppfattning stod i bjärt kontrast till den rabbinska ontologin och till det som senare utvecklades till kristendomen. [8] Av denna anledning kom hans idéer efter hans död att bekämpas som irrläror (heresi) vilket kan vara en anledning till att hans skrifter finns kvar endast som fragment och genom citat.
Det är ett märkligt historiskt sammanträffande att ungefär vid samma tidpunkt, fast i en helt annan världsdel, uppstod snarlika tankar i taoisms urkälla Tao Te Ching (av Lao Tzu)[9] en sammanträffande som uppmärksammades av bl.a. Fritjof Capra (1975: 121f).
En som långt senare tog starkt intryck av Heraklietos idéer var den tyska idealisten Georg W. F. Hegel (1770-1831). Den idén som han främst tog fasta på och utvecklade var att förändringar sker på grund av motsättningar i tillvaron (= dialektiken). När sådana motsättningar överbyggs genom att de ryms i en ny större helhet, uppstår kvalitativa förändringar, eller kvalitativa språng. Vi återkommer till Hegels tankevärld i andra avsnitt men konstaterar här det faktum att han var en viktig inspiration för den unge Karl Marx (1818-1883).[10]
A.N. Whitehead (1861-1947) var logiker och matematiker som tillsammans med Bertrand Russell skrev den berömda Principia Mathematica. Efterhand insåg Whitehead att såväl naturvetenskapen som matematiken byggde på en felaktig verklighetsuppfattning eftersom naturen snarare borde uppfattas som ”process”. Därefter utarbetade han sin ”processfilosofi”, som han beskrev i boken Process and Reality (från 1929). Hans tankemödor vidareutvecklade det arbete som Hegel hade påbörjat och åstadkom en mer komplex och föränderlig verklighetsbeskrivning. Mer eller mindre långlivade ting, dvs. även levande varelser, blir till (och försvinner) vid skärningspunkter i ett underliggande fält av händelser. Whiteheads världsbild, jämfört med Hegels, innehåller många fler dimensioner: allt är inte resultatet av spänningar mellan motsatser eller konfliktrelaterat.
En samtida med Whitehead var den pragmatiska filosofen George Herbert Mead (1863–1931). I en längre artikel om Mead i The Internet Encyclopedia of Philosophy står:
Meads filosofi uppstår ur en i grunden ekologisk vision av världen, en världsbild, som består av en uppsjö av relaterade system (t.ex. ett bi-system och ett blomsystem, som tillsammans utgör ett bi‑blomsystem). Naturen är ett system av system eller relationer; den är inte en samling partiklar eller fragment som egentligen är separata från varandra. För Mead är distinktioner blott abstraktioner [som uppstår] inom aktivitetsfält. Alla naturliga ting (levande och icke-levande) existerar som delar av system, utan vilka deras egen existens vore helt otänkbart. www.iep.utm.edu /mead/.[11]
Liksom andra processteoretiker kombinerade Mead en dynamisk världsbild med synsättet att helheten går före delarna. Denna senare aspekt av Meads tankar har diskuterades på ett klargörande sätt av Johan Asplund (1979: 220 et seq.).
En teori har utvecklats som gör gällande att mänskliga samhällen har uppstått ur individer, inte individer ur samhällen. Således utgår den samhälleliga kontraktsteorin från att det först fanns intelligenta individer med egon och att dessa individer som kommer samman för att skapa ett samhälle. Alltså skulle samhällen ha uppstått på samma sätt som företag genom att investerare har kommit samman för att utse sina företrädare och konstituera sig som en förening. Individerna kommer först och samhällen uppstår genom ett antal människors medvetna beslut. […] Men om den teori som jag förfäktar är den rätta […] kan inte det individuella jaget föregå den sociala organismen [gruppen]. Den senare måste vara på plats först. (Mead citerad i Asplund 1979: 233. Min översättning).[12]
Har vi inte alla lärt oss att den materiella världen består av en uppsjö av små partiklar, atomer, molekyler, mm omgivna av tom rymd? Skulle detta vara fel helt plötsligt? Nja, en som utmanade denna klassiska världsbild var fysikern David Bohm (1917 – 1992). Så här skrev han:
[…]saker, partiklar, objekt och ja, t o m subjekt existerar som halvautonoma, delvis lokala aspekter av en bakomliggande aktivitet. Dessa aspekter kan anses ha självständig existens endast vid en viss grad av approximation då vissa kriterier är uppfyllda. Wikipedia. Artikel: David Bohm. (Min översättning). http://en.wikipedia.org/wiki/David_Bohm#Implicate_and_explicate_order. Utskrift 26 feb. 2012. [13]
Holomovement är ett nyckelbegrepp i Bohms tolkning av kvantmekaniken och beskriver den bakomliggande matris vars rörelse ger upphov till värld och vår varseblivning av denna. Denna holomovement för samman den holistiska principen “undivided wholeness” (= en odelbar helhet) med principen om att allting befinner sig i vardande, i en ständig process. (Bohm 1980).
• • • • • • •
Mycket av det som anförts i detta avsnitt återfinns i en sammanfattning som Asplund har gjort av Arne Næss system- och relationstänkande. Denna sammanfattning är som följer:
Allt hänger samman.
Denna sammanhängande helhet är sådan, att man inte kan säga att den har delar eller består av delar.
Helheten är ett relations- eller interaktionsfält.
Ting och organismer bör förstås som knutpunkter i detta fält.
I relations- eller interaktionsfältet upphävs distinktionen mellan subjektivt och objektivt, ”inre” och ”yttre”.
Människan själv är en knutpunkt i relations- eller interaktionsfältet.
Självet kan expandera ända därhän att det omfattar ”allt”. (Sammanställd i Asplund 1979: 230).
Denna andra del av vad som här kallas en gemensam förståelse knyter an till en rad andra delområden, t.ex. grön fenomenologi, systemteori och, konstruktivism som behandlas i var sitt avsnitt.
Referenser
Asplund, Johan. 1979.Teorier om framtiden. Stockholm, Liber.
Bateson, Gregory. 1973. Steps to an Ecology of Mind: Collected Essays in Anthropology, Psychiatry, Evolution and Epistemology. St Albans, Herts., Paladin Books.
Bateson, Gregory.1980. Mind and Nature: A Necessary Unity. London, Fontana Paperbacks.
Bohm, David. 1980. Wholeness and the Implicate Order. London, ARK.
Capra, Fritjof. 1975. The Tao of Physics: An Exploration of the Parallels between Modern Physics and Eastern Mysticism. London, Harper/Collins.
Capra, Fritjof. 1997. The Web of Life: A New Synthesis of Mind and Nature. London, Harper/Collins.
Kuhn, Thomas. 1962. The Structure of Scientific Revolutions. Chicago, University of Chicago Press.
Rappaport, Roy. 1979. Ecology, Meaning, and Religion. Richmond, Calif., North Atlantic Books.
Whitehead, A.N. 1929. Process and Reality. An Essay in Cosmology. New York, Free Press.
Elektroniska källor:
Internet Encyclopedia of Philosophy. Artikel: George Herbert Mead (av G. Cronk). www.iep.utm.edu /mead/ Utskrift 25 febr. 2012.
Wikipedia. Artikel: David Bohm. http://en.wikipedia.org/wiki/David_Bohm#Implicate_and_explicate_order. Utskrift 26 feb. 2012.
[1] Mina iakttagelser här kan uppfattas att jag försöker driva en kil mellan det praktiska och teoretiska miljöarbetet, men det är snarare så att jag vill påtala, och beklagar, den uppdelning som redan finns.
[2] Epistemologi kan översättas som ”förståelse av förståelse” eller med Batesons språkbruk: ”meta-förståelse”.
[3] På engelska: “Patterns that connect” (Bateson 1979: 19-22).
[4] På engelska: On the whole it was not the crudest, the simplest, the most animalistic and primitive aspects of the human species that were reflected in the natural phenomena. It was, rather, the more complex, the aesthetic, the intricate and the elegant aspects of people that reflected nature. It was not my greed, my purposiveness, my so-called “animal”, so-called “instincts”, and so forth that I was recognizing on the other side of that mirror, over there in “nature”. Rather, I was seeing there the roots of human symmetry, beauty and ugliness, aesthetics, the human being’s very aliveness and a little bit of wisdom. His wisdom, his bodily grace, and even his habit of making beautiful things are just as “animal” as his cruelty. After all, the very word “animal” means “endowed with mind or spirit (animus)”. (Bateson 1979: 13 i fri översättning).
[5] Mathews text på engelska:
There is a strange blindspot here in the history of philosophy. Dualistic theories are typically contrasted with materialist theories, on the one hand, which explain mentality or ideality reductively in physicalist terms, and idealist theories, on the other hand, that posit forms of mentality or ideality that cannot thus be reduced to physics and in which matter is often written off altogether as a mere mirage of appearances. But materialism and idealism are in fact just flip sides of dualism itself, since materiality is dualistically conceived from the perspective of materialism and ideality is dualistically conceived from the perspective of idealism. That is to say, from the materialist perspective, basic matter is defined in terms exclusive of mentality, and from the idealist perspective, mentality or ideality is defined in terms exclusive of materiality. The true converse of mind-matter dualism is neither materialism nor idealism but a position that posits some form of non-duality or mind-matter unity, implicating mentality in the definition of matter and materiality in the definition of mind. Yet there is not even a well-established name in the history of philosophy for this view.
[6] Mer om David Bohm nedan.
[7] Dualismen behandlas närmare i avsnittet: Om motsatser. Där förklaras bl.a. att även om dualismen alltid har varit ett kännetecken för det västerländska tänkandet, förekommer den även i många andra kulturer, ibland uttryckt i ännu mer tillspetsade och extrema former.
[8] Ontologi, från grekiskan, betyder läran om hur världen (existensen) är beskaffad.
[9] Jfr. Tao Te Ching strof 23:
“Fåmäld är naturen
ty stormilen varar icke en hel morgon,
slagregnet icke en hel dag.
Varifrån kommer dessa? Från himmel och jord.
Himmel och jord är icke långrandiga
och hur mycket mindre höves då detta en människa!”
(i tolkning av Alf Henrikson och Hwang Tsu-Yü).
[10] Se avsnittet: Två sorters Marxism.
[11] Original text:
Mead’s philosophy arises from a fundamental ecological vision of the world, a vision of the world containing a multiplicity of related systems (e.g., the bee system and the flower system, which together form the bee-flower system). Nature is a system of systems or relationships; it is not a collection of particles or fragments which are actually separate. Distinctions, for Mead, are abstractions within fields of activity; and all natural objects (animate or inanimate) exist within systems apart from which the existence of the objects themselves is unthinkable.
[12] Meads originaltext:
A theory has developed that human societies have arisen out of individuals, not individuals out of society. Thus, the contract theory of society assumes that the individuals are first all there as intelligent individuals, as selves, and that these individuals get together to form society. On this view societies have arisen like business corporations, by the deliberate coming-together of a group of investors , who elect their officers and constitute themselves as society. The individuals come first and the societies arise out of the mastery of certain individuals. […] If, however, the position that I have being referring to is a correct one, […] then the self could not antedate the social organism. The latter would have to be there first.
[13] Original text:
[…] things, such as particles, objects, and indeed subjects” exist as “semi-autonomous quasi-local features” of an underlying activity. These features can be considered to be independent only up to a certain level of approximation in which certain criteria are fulfilled.
Tags: Green Theory
Michael Moons Blog 
Leave a comment