En grön praxis – finns det?

by

Obs! Figurerna som hör till denna post återges inte här!

I föregående avsnitt hävdades att fakta och värderingar beskrivs enligt den vedertagna visheten som en dikotomi (= dualitet). Med detta menas ungefär så här: att fakta är och ska vara kliniskt rent från värderingar och värderingar är renons på sakligt, kunskapsmässigt innehåll. Vi har tidigare sett hur Hilary Putnam argumenterade att denna etablerade uppfattning inte håller för en närmare granskning. Ordet ”etablerad” betyder inte att den vanlige ”mannen på gatan” skulle ställa upp på detta om han skulle ge sig tid att reflektera över saken; men inställningen trots allt är en av grundvalarna för ”bildningen” i Sverige och alla andra länder i västvärlden. Vidare i föregående avsnitt infördes en konvention som explicit identifierar en dualistisk relation som i följande exempel:

fakta < > värderingar[1]
där den feta stilen används för att ange den överordnade sidan i det dualistiska förhållandet.

Där framhölls också att det dualistiska, antingen-eller tänkandet ger upphov till en lång rad problem, bara därför att det finns en klar distinktion mellan fakta och värderingar ska inte detta tas till intäkt för att tolka denna skillnad som en dikotomi. Samma sak gäller för motsatsparet teori och praktik.[2] Att missta en vanlig distinktion som en dikotomi är exempel på en (dualistisk) felsyn, som ofta har negativa psykosociala och politiska konsekvenser. Så, menar jag, är fallet med misstolkningar av de två motsatsparen som har nämnts här.

Motsatspar, som inte är ömsesidigt uteslutande, som inte rimligen kan uppfattas som en antingen-eller relation har intresserat många tänkare genom åren. En sådan var den danska fysikern Neils Bohr (1885-1962), som hävdade att en elektron skulle med lika stor giltighet kunde beskrivas som en partikel och som en vågrörelse ­­­­­– två tillsynes motstridiga tillstånd.[3] Den bakomliggande förklaringen till detta dilemma är att på den subatomiska nivån går det inte att utföra observationen utan att påverka det som observeras. För denna paradoxala relation, som han insåg ägde en giltighet långt utanför fundamentalpartiklarnas sfär, använde Bohr begreppet komplementaritet. Han lär ha skrivit: “In the drama of life we play the dual role of actor and observer”[4]

På senare tid har komplementaritet blivit en grundläggande princip i en gren av komplexitetsförskning som kallas ”coordination dynamics”. Komplementaritet betecknas där som ”inextricably dynamic polar aspects” (ungefär = oskiljbara dynamiska motsatspar) av Kelso och Engstrøm 2006. Dessa författare (K&E) också introducerade ett sätt att beteckna ett komplementärt par med hjälp av tilde (~)symbolen, t.ex.
psyke~natur. Mer generellt skriver författarna på följande sätt:
ca1 ~ ca2, där ca står för ”complementary aspect”.[5]

Lägg märke till att en komplementär relation, som betecknas här med ~symbolen, inte alls är samma sak som en dualistisk relation eller dikotomi, sådana som vi i föregående avsnittet betecknade med skiljetecknet ”< >”.

KoE återger följande definitioner:

Komplementärt  (adj.) 1: det som handlar om, eller refererar till, (verbet) att komplettera något; att göra ngt. fullständigt. 2: ömsesidigt beroende.
Komplementaritet i naturen (subs.): en uppsättning ömsesidigt avhängiga principer som ligger till grund för universums uppkomst och utveckling, som i olika relationer verkar kompletterande och som själva blir kompletterade i sin tur. (K&E: s. 39 i min (fria) översättning).

Det kan invändas att en teori som gör anspråk på att förklara universums uppkomst och utveckling har ett mycket brett anslag. Detta är riktigt med de dualistiska tankestrukturerna som den vill ersätta har en tillämpningsdomän som är ingalunda mindre omfångsrika. Författarna själva skriver så här:

Ett centralt antagande hos teorin är […] att det sättet på vilket man tolkar motsatser, på ett dramatiskt sätt påverkar hur man tolkar bokstavligen allt annat i ens liv. (K&E: s. 49. Min översättning)[6]

Det finns fyra olika sätt att tolka ett givet komplementärt par, vilket som helst (se figur 8.1!)

Fyra principiellt skilda tolkningar av polära motsatser och hur dessa kan förenas i en övergripande komplementär tolkning. Denna femte tolkning illustreras med hjälp av en sk. Neckerkub, där fram- och baksidorna  är utbytbara beroende på vilket gestaltseende som gäller i stunden. ca = complementary aspect. (Efter Kelso och Engstrøm 2006).

Här visas fyra ofullständiga, partiella tolkningar och en övergripande syntes, som förenar dessa. I figuren betecknas två dessa eithor/or, där antingen den ena eller andra sidan anses vara utslagsgivande. Båda dessa leder till att den ena (eller andra) sidan blir ensam den som har betydelse (polar monism i K&Es språkbruk). Filosofisk idealism och filosofisk materialism är exemplifierar dessa ömsesidigt uteslutande relationer. Den tredje och fjärdetolkningen betonar båda sidor som likvärdiga; i den tredje ses de som men tankemässigt särskiljbara och som ändå kapabla att interagera (dualistic both/and). Exempel på denna relation är den mellan ljus och mörker i manikeismen och Descartes dualism. I den fjärde tolkningen ses dessa motpoler som olika aspekter av en mer grundläggande enhet (monistic both/and). Ett historiskt exempel ska vara Spinozas neutral monism. Det nya är att dessa fyra tolkningar kan sammanföras och förenas i en femte, komplementär tolkning som rymmer de fyra andra, var och en av vilka kan vara giltiga i begränsade sammanhang.

Huvudpoängen med diagrammet ovan är att understyrka det faktum att tolkningarna 1-4 är på var sitt sätt otillräckliga och potentiellt vilseledande om man försöker tillämpa dem systematiskt, dvs. utan hänsyn tagen till sammanhang. I sin bok uttrycker K&E detta på följande sätt:

För varje filosofiskt intressant motsatspar, förkommer de fyra grundläggande tolkningarna, var och en i starkare och svagare versioner och med sina tillskyndare. Enligt vår mening är ingen av dessa tolkningar tillräcklig i sig själv […] att förmedla vad som menas med komplementaritet. K&E: s. 61. MMs förkortad översättning.[7]

Därefter sammanfattar K&E  komplementaritetens filosofi i: följande punkter:

• [Den] erkänner att komplementära par är allmänt förekommande och påtalar deras historiska betydelse;
• godtar komplementära par som ett giltigt ämne för samtida forskning;
• introducerar ett nytt att beteckna ospecificerade komplementära par
• försöker att förena de fyra grundläggande tolkningar av binära par utifrån en vetenskaplig metodik. K&E: ss. 62-63. MMs (fria) översättning.[8]

Kontentan av det som görs gällande ovan kan sammanfattas som följer: alla de fyra förstnämnda relationerna mellan binära motsatser kan anses föreligga och därmed har dessa tolkningar sina berättiganden, beroende på sammanhanen. Denna slutsats kan te sig i det närmaste tom och något av en antiklimax. Men jag menar att varje försök att i förväg vara mer kategorisk leder ofelbart till doktrinär stelhet. I slutändan måste det vara de konkreta sammanhangen som avgör vilken typ av motsättning det är som gäller.[9]

Koordinationsdynamik (Coordination Dynamics)

För K&E räcker det inte att utvecklar en filosofi kring begreppet ”komplementaritet”, just därför att det är en filosofi och inte innehåller den stringens, inte minst matematiskt, som behövs för att den skulle anses vara ”vetenskaplig”. De menar att filosofi och vetenskap är varandras komplement.

Det går inte inom ramen för denna skrift (och med denne författare!) att redogöra för hur komplementaritet kan beskrivas i vetenskapliga termer. För denna nya vetenskapsgren använder de namnet koordinationsdynamik. Där är metastabilitet ett centalt begrepp. I vissa system råder inga tydliga jämviktstillstånd utan uppvisar endast tendenser till sådana tillstånd. Om det då är två eller flera jämviktstillstånd, som då ”finns” endast som motstridiga tendenser kallas ett sådant system ”metastabilt”. Tidigare har vi sett hur en fundamentalpartikel, t.ex. en foton, kan uppträda som såväl vågrörelse som partikel. Likaså hos människan finns något liknande då vårt tänkande kan beskrivas i termer av elektriska impulser men också som medveten självreflektion. Dvs., både materia-och-tanke.  Att det eventuellt kan finnas en strukturlikhet mellan elementarpartiklars natur och det mänskliga själslivet visar hur brett komplementaritet kan tillämpas.[10] Nu ska vi komma in till föreställningen om att teori och praktik utgör ett komplementärt par, teori ~ praktik.

Mig veterligen har inte K&E uttalat någon särskild eller nära koppling till den gröna rörelsen men som vi såg i det föregående avsnittet finns ett antal gröna tänkare som är inne på liknande idéer. Främst bland dessa är ekofeministen Plumwood (1993) även om hon inte använde själva ordet komplementaritet.

Vad är ”praxis”?

Föreställningen att det man säger ska stämma överens med det man gör är inte någon märkvärdig tanke, snarast anses den vara en självklarhet. Men i privatlivet såväl som i politiken är det vanligt att dessa två tillåts glida isär. Detta beror på många saker; ibland beror det bristande överensstämmelse mellan dessa två på att man misstänker att ens egentliga önskningar är ogenomförbara och då accepterar man det näst bäst. Inte minst inom politiken har man lärt sig, att den är den möjligas konst och att kunna kompromissa är politikernas kännemärke framför alla andra. Självklart finns det ett stort mått av sanning i dessa insikter, men i dagens politiska kultur har ideologin fått en sådan undanskymd plats så att til syvende og sidst handlar allting om en evig maktkamp – realpolitik

I bakgrundstexten Två sorters marxism framfördes tanken att de två grundpelarna som marxismen bygger på utgör två sinsemellan oförenliga principer: materialism och dialektik. Efter att i detta avsnitt ha stiftat närmare bekantskap med Kelso och Engstrøms arbete framstår det allt klarare att materialismen är till sitt väsen dualistisk medan dialektiken med sina ”interpenetrerande” motsatspar har klara likheter med komplementaritet. Därför förefaller marxismens dialektiska tendens vara av stort värde för grönt tänkande, medan den materialistiskt orienterade marxismen som tenderar att betona den frigörande kraften hos det teknologiska framåtskridandet och den ekonomiska tillväxten kan lämnas därhän.

Den kritiska traditionen inom marxismen däremot kan erbjuda ett viktigt bidrag till utvecklingen av grön ideologi. Den har sitt ursprung hos den unge Karl Marx’ tänkande [11] och hos György Lukács 1922.[12] Detta verk blev en viktig utgångspunkt för vad som kom att bli Frankfurterskolan[13] som i sin tur inspirerade den nya vänsterns uppsving under 1960- och 70-talet. En annan urkälla var Friedrich Engels. I Naturens dialektik [14]ställde han upp dialektikens tre lagar. Den andra av dessa talade om “motsatsernas interpenetration”. Överlag har ganska lite vikt lagts vid Engels hänvisning till dessa ”lagar” eftersom det allmänt har antagits, även av marxister, att dialektiken är alltför subtil och flyktig för att kunna sammanfattas i några lagar. Men även om ordet ”lag” är olämpligt, vore ett totalt förkastande av Engels formuleringar olyckligt eftersom deras innehåll (särskilt den andra lagens) är viktiga för marxismens kritiska tradition.

Inom den kritiska marxismens tradition finns det särskilt en politisk inriktning som bör uppmärksammas: Antonio Gramsci. Gramsci underströk behovet, och betydelsen, av en intim förbindelse mellan teori och praktik, på så sätt att dessa tillsammans utgör en enhet, en dialektisk syntes som han betecknade som ”praxisfilosofin”.[15] Han var såvitt jag vet en av de få författare som under sin livstid insåg att om en sådan syntes inte skapades skulle varje ideologi bryta samma inför ”den praktiska verkligheten”. Emellertid konstaterade Gramsci att:

[..]Under den allra senaste utvecklingen av praxisfilosofin befinner sig utforskningen och förfiningen av begreppet “enhet mellan teori och praktik” fortfarande bara i ett tidigt stadium (Se Forgacs 1988).

Det förefaller som om ett problem för Gramsci var att han aldrig kunde hitta den nödvändiga förmedlande förbindelsen mellan teori och praktik, eftersom detta skulle medföra att värderingar (inte bara etiska) skulle förses med en epistemologisk status som är oförenlig med hans, i andra avseenden, materialistiska världsåskådning. Idag har vi kanske lättare för att se saken klarare.

Så länge faktum/värdering-dikotomin uppfattades som en allmänt accepterad sanning, framstår teori och praktik som orelaterade, eller icke sammankopplande, med varandra. Enligt konventionellt tänkande, handlar fakta om värderingsfri förnimmelse och värderingar är icke-rationella (eller icke-kognitiva, för att använda en standardterminologi). Dessutom innebär uppfattningen att dessa två kategorier är orelaterade till varandra att det tidigare uttryckta villkoret om ideologiskt sammanhang inte kan uppfyllas. Som ett resultat av detta kommer ett element av underförstådd godtycklighet att omärkligt, och oavsiktligt, tränga emellan (särskilt den moderna) människans teoretiska bekymmer och hennes praktiska handlingar.[16]

Mot en grön praxis

Eftersom ordet praxis är så starkt förknippat med den marxistiska idétraditionen kan man fråga om det kan spela en så viktig roll i det gröna tänkandet. Som framgick av ett tidigare avsnitt har ”praxis” inom marxismen minst två olika betydelser, vilket innebär att begreppet måste ges en tydligare och mer specifik innebörd. Det som Gouldner (1980) kallar praxis2 har en frigörande innebörd medan praxis1 har med arbetslivets vardag att göra. Jag menar att grön teori kan ta till sig praxis2 men kan överlåta praxis1 åt den doktrinära materialismen som den är sprungen ur. I själva verket är kanske praxis2 det allra viktigaste arvet som den gröna rörelsen kan hämta från marxismen. Tack vare denna renodling av begreppet, som innebär ett radikalt avståndstagande från den dualistiska materialismen, har grön teori ett mycket bättre utgångsläge för att utveckla en fungerande praxis. Denna nya, ”gröna praxisen”, som är den komplementära enheten bestående av teori~praktik, fungerar tack vare att den inrymmer en förmedlande (överlappande) kategorin består av ”värderingar” i betydelsen medvetna bevekelsegrunder. (Som i fig. 9.2)

Figur 9.2. En bild av “praxis”, tecknad som ett s k Venndiagram, där värderingar utgör den gemensamma komponenten i det överlappande fältet – teori och praktik.

Värderingar, om de inte är helt skilda från kunskap, tillhör teori lika mycket som de tillhör praktik; därför utgör de det överlappande fälten. Poängen med detta är att värderingar uppfattade på detta sätt kan spela en nödvändig förmedlande roll mellan teori och praktik, en roll som de omöjligen kan spela i materialistisk teori som den marxistiska.

Jag gör gällande att komplementaritetsprincipen, eller något liknande, är nödvändig för att försona de kognitiva och värderande aspekterna av ideologi och göra den fullt funktionsduglig. Men lägg märke till att komplementaritet tycks vara ett typiskt postmodernt begrepp, nära förknippat som den är med Heisenbergs osäkerhetsprincip.[17] Detta har tidigare påpekats av Charlene Spretnak (1991; 1999) som följaktligen anser att ekologism är en i grunden postmodern ideologi. Under intryck av Spretnak menar även jag att ekologism är en postmodern ideologi, i varje fall ”under utarbetande”.[18]

Här behövs emellertid ett klargörande. Ordet “postmodernism” har normalt en helt annan betydelse. Vad som vanligtvis avses med detta ord postmodernism (även kallat ”dekonstruktivistisk postmodernism”) innebär en tankevärld som delar nästan alla kännetecken med modernismen, inte minst med hänsyn till frågor om värderingar, där båda ‑ismerna lutar starkt åt en radikal form av relativism. En, kanske den mest betydelsefulla, olikheten mellan modernism och standard postmodernism är att den senare, som det normalt uppfattas, tydligt har distanserat sig från alla (redan slitna) innebörder av ”framsteg” som ett uppnåbart och allmängiltigt mänskligt ideal. Den har, emellertid, inget påtaligt att ersätta detta med. Med andra ord, dekonstruktivism är en passande (anti-)ideologi för den sena moderniteten. Därför har ett antal tänkare, mer eller mindre välvilligt inställda till ekologism, försökt ge postmodernismen en helt annan innebörd. Detta inbegripet ett radikal omtänkande beträffande förhållandet mellan människa och natur och betraktar människor som föremål för samma ekologiska realiteter som andra livsformer. De har därför myntat en annan term: ekologisk postmodernism.  Detta har utförligt presenterats och diskuterats av den amerikanska feministen Charlene Spretnak, vars två mest relevanta arbeten jag redan har hänvisat till.

Slutsats

I detta avsnitt och på flera andra ställen har jag hänvisat till en rad gröna tänkare, som uttryckligen har tagit spjärn mot den dualism som under århundraden har präglat det västerländska tänkandet och som har konfronterat detta med ett nytt paradigm. Med deras idéer har grönt tänkande en möjlighet att befinna sig i täten för en ”synvända” som istället för den konventionella dualismen utvecklar ett kontrapunktiskt (eller alternativt) tänkesätt, för vilket komplementaritetsprincipen är en grundbult. Anammandet av detta begrepp öppnar ett vitt spektrum av följdverkningar som påverkar varje aspekt av vårt politiska tänkande. Att undersöka alla konsekvenser av detta skulle kräva fler och mer detaljerade genomgångar än den som har framlagts här. En så genomgripande förändring av nutidens sinnesstämning är, tror jag, en väsentlig del av den gröna revolutionen. Detta är anledningen till min övertygelse att det är tvingande nödvändigt att den gröna utmaningen också måste vara en teoretisk och själslig utmaning, inte bara, inte ens främst, en övning i ”ekologisk ingenjörskonst”.

Inom den gröna rörelsen idag tycks det inte finnas någon mer utbredd förståelse för behovet av ett sådant djuplodande nytänkande, speciellt kanske inte bland de partipolitiska aktiva. Snarare är det så att den parlamentariska rörelsen går i en annan riktning: mot att bli dugliga administratörer av vad man bland dessa hoppas ska vara en ”uthållig kapitalism”. Historiskt sett har ett liknande utslätande ägt rum inom den svenska socialdemokratin, som har blivit alltmer pragmatisk och allt mindre intresserad av att föra en ideologisk-teoretisk debatt. Är det samma utveckling som de gröna är stadd i?

Jag är säker på att ytterst få, om några, personer bland de gröna som vill se en liknande händelseutveckling i sin egen rörelse. Därför är det livsviktigt att de gröna ska inse att även den egna rörelsens splittring, den mellan dem som ofta har kallats ”fundis” och ”realos”, är djupt problematisk. Enligt min ”diagnos” är denna splittring delvis betingad av det omgivande samhällets dualistiska tänkande, som de gröna slentrianmässigt och omedvetet har övertagit. De psykologiska grunderna till denna polarisering är välkända men hittills har ingen varken från den ena eller andra sidan lyckats komma till rätta med denna spänning. I denna konflikt har den s.k. realistiska sidan blivit allt mindre benägen att delta öppet i den ideologiska debatten och de fåtaliga kvarvarande radikala som yttrar sig blir alltmer påstridiga. Från de marginaliserade radikala grupperna (som jag tidigare har betecknat politiskt som ekologiska pre- och postmodernister) hörs kritiken att realisterna (dvs. ekomodernisterna) är alltför benägna att överge de gröna principerna i deras strävan efter större inflytande (= politiskt makt), och i vissa fall även för den personliga ambitionens skull. Modernisterna, när de väl yttrar sig, tillbakavisar denna kritik genom att påstå att kompromisser är nödvändiga för att ett litet parti ska kunna påverka sin omvärld. Båda sidorna har onekligen rätt, vilket är grunden för att polariseringen upprätthålls och fördjupas.[19]

Att beskriva denna situation är inget nytt och därför relativt lätt; betydligt svårare är att föreslå lösningar. Men ett par saker bör anföras: Först måste det till en konsensus om att här finns ett problem för alla gröna, ett gemensamt problem; sedan måste en bred dialog komma till stånd, ett meningsutbyte som präglas av öppenhet, ömsesidig respekt – och ett stort mått av politiskt mod.

Referenser

Bohr, Neils. 1934. Atomic Theory and the Description of Nature. Cambridge, Cambridge University Press.
Capra, Fritjof.
1976. The Tao of Physics. An Exploration of the Parallels between Modern Physics and Eastern Mysticism. (På svenska: Fysikens tao). London, Fontana/Collins.
Engels, Friedrich.
1940 (Postumt). The Dialectics of Nature. (På svenska: Naturens dialektik). New York, International Publishers.
Forgacs,
David. Red. 2000. The Antonio Gramsci Reader. Selected Writings. 1916-1935. New York, New York University Press.
Kelso, Scott och David Engstrøm.
2006. The Complementary Nature. Cambridge, MASS, MIT Press.
Lukács, György (Georg).
1922. History and Class Consciousness. Studies in Marxist Dialectics. Cambridge, MASS, MIT Press.
Marx, Karl.
1844. Economic and Philosophic Manuscripts of 1844. London, Lawrence and Wishart.
Marx, Karl.
1845. Theses on Feuerbach.  I Karl Marx and Frederick Engels Selected Works: I. Moscow, Progress Publishers.
Mathews, Freya.
2005. Reinhabiting Reality. Towards a Recovery of Culture. Albany, NY, State University of New York Press.
Merchant, Carolyn
. 1983. The Death of Nature. Women, Ecology and the Scientific Revolution. (På svenska: Naturens död). Harper San Francisco.
Plumwood, Val.
1993. Feminism and the Mastery of Nature. London, Routledge.


[1] Obs! Detta är bara ett exempel på ett dualistiskt par, men den är av omedelbar relevans för den gröna idédebatten.

[2] Det påstås i ett annat avsnitt att dessa två motsatspar är nära besläktade med varandra.

[3] Bohr 1934; Capra 1976.

[4] På svenska:
I livets drama spelar vi [människor] den dubbla rollen av skådespelare och åskådare.
Citerad i Kelso & Engstrøm.

[5] Jag vet inte varför K&E valde just detta tecken som symbol för komplementaritet, inte heller vet jag hur det bör utläsas. (De kallar det dock ibland för ”the squiggle-sign). Det slår mig dock att tecknets form påminner om skiljelinjen mellan mörker och ljus (yin och yang) i T’ai-chu T’u (”Diagram of the Supreme Ultimate”). Knappast en tillfällighet, misstänker jag!

[6] På engelska:
A central premise of TCN is that, for better or for worse, the way one interprets contraries dramatically influences how one interprets literally everything else in one’s life.

[7] På engelska:
For any philosophically significant complementary pair, the four basic interpretations eventually arise, coming in weaker and stronger versions, each with its own champions and advocates. In our view, none of these basic interpretations is sufficient in its own right or even in summary combination to provide an adequate and abiding interpretation of complementary pairs. As such, we do not feel that they are sufficient to capture the complementary nature.

[8] På engelska:

The philosophy of complementary pairs:
• recognizes the ubiquity and historical significance of complementary pairs;
• acknowledges the complementary pair as a valid subject~object of contemporary research;
• provides a novel nomenclature for working with arbitrary complementary pairs;
• seeks to reconcile the four basic interpretations of complementary pairs on scientific grounds.

[9] Jämför denna slutsats med, t.ex. materialismens grundantagande att det är det materiella som är överordnade idéer!

[10] K&E skull uttrycka detta: ”partikel~våg” och ”nervimpulser~tanke”.  Dessutom skulle de förmodligen tala om ”struktur~funktionslikhet”.

[11] Marx, 1844 och hans banbrytande Teser om Feuerbach från 1845.

[12] Detta arbete, ofta betraktat som hans mästerverk, angreps häftigt av Lenin och Lukács fann för gott att avsvära sig det.

[13] Frankfurterskolan är ett kollektivt namn på medlemmar i Institutet för Socialvetenskap vid Frankfurts Universitet. Däri ingick bl.a. Theodor Adorno, Max Horkheimer och senare Herbert Marcuse och Jürgen Habermas.

[14] Engels, 1940; 26.

[15] The Antonio Gramsci Reader, Red. David Forgacs. 2000. Internetversion 1988.
Gramsci avsåg främst det politiska området, men kognitionsbiologins utveckling pekar på möjligheten av ett mycket vidare användningsområde (jfr. Humberto Maturanas m fl:s arbete, se tidigare avsnitt!). Ordet “praxis” kan tyckas icke fullt tillfredsställande eftersom det tycks ge företräde för praktik framför teori. Detta är kanske en spegling av den materialistiska tendensen i Gramscis tänkande. För mig är det klart att en sådan programmatisk prioritet inte är hållbar. Praxis har som effekt en uppgradering av såväl praktik som teori, eftersom den kräver att teorin skall ha avgörande betydelse för praktiken.

[16] Filosofen Bertrand Russells livshistoria är ett illustrativt exempel.  Hans vetenskapliga karriär, bland annat inom matematisk logik, hade, hur briljant den än må ha varit, ingen inverkan på hans politiska övertygelse och livslånga engagemang för ett antal viktiga ändamål (t ex sociala reformer och radikal pacifism). Jag påstår inte alls att dessa två livsaspekter stod i motsättning till varandra; de tycktes bara inte ha någon beröringspunkt med varandra.  Russells livshistoria tycks ha varit typisk för vad jag tro är ett kulturellt betingat och framkallat, och därför obemärkt, “dubbelseende”.

[17]  Osäkerhetsprincipen fastslår att det är teoretiskt omöjligt att samtidigt bestämma en grundpartikels position och energiinnehåll.

[18] En alternativ, kanske mer passande term, har föreslagits av Freya Mathews: Om den förutsättningen [om strikt sekularitet och oundviklig instrumentalism med avseende på miljön]  upphävs och materialism ersätts av  “panpsychism” , så föds en kulturell tendens som varken är modern, postmodern eller antimodern. Den kan beskrivas som “alter-modern”, i betydelsen annorlunda-än-modern, ett verkligt alternativ till modernitet snarare än en motsats till det. (Mathews 2005; 46).

[19] Det grundläggande problemet med att beteckna den inre motsättningen inom den gröna rörelsen i termer av ”fundis” och ”realos” är alltså att dessa adjektiv beskriver enstaka personer och inte politiska tendenser. Som vi ska se i nästa avsnitt är detta ett exempel på begrepp, som appliceras på felaktig abstraktionsnivå. Därför utgör de ett effektivt hinder för att klargöra den gröna ideologin. Som vi ska se i nästa avsnitt är detta ett exempel på begrepp som appliceras på felaktig abstraktionsnivå.

Tags: ,

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: