Trubbel med dualismen[1]

by

 

Distinktioner och dikotomier

I avsnittet Fakta och värderingar berördes Putnams åtskillnad mellan distinktioner och dikotomier. Han sammanfattar sin position så här:

Om vi avdramatiserar dikotomin mellan fakta och värderingar har vi kvar följande: man kan göra en distinktion mellan etiska och andra sorters bedömningar, en åtskillnad som det i vissa sammanhang kan finnas anledning att göra. Detta är tveklöst sant; precis som det är lika sant att det kan finnas skäl att se en skillnad mellan kemiska bedömningar och bedömningar som inte handlar om kemin. Men utifrån denna avskalade distinktion mellan fakta och värderingar följer ingenting av metafysisk betydelse. (Putnam 2002: 19. Min översättning, kursivering i originalet). [2]

Men om man i motsats till Putnam drar mera långtgående växlar på denna uppdelning, så att man försöker bortse ifrån eller förnekar beröringspunkterna mellan dessa kategorier – och i likhet med de logiska positivisterna går med på att det finns en oöverstiglig avgrund mellan fakta och värderingar – då rör man sig in på ett minerat fält. Detta är vad detta avsnitt handlar om.

Flera ord, (nästan) samma sak

När man tittar i den filosofiska litteraturen på området finner man ett onödigt problem: olika författare använder olika ord för (nästan) samma sak – alla avser parvisa, binära, motsatser. Detta gör att vi först måste notera att det finns en radnärbesläktade termer. Dessa nära synonymer är: dikotomi (tudelning), dualitet, dualism och hypersepararering.

Vi har redan använt Putnams term dikotomi. Ordet kommer från grekiskan och betyder tudelning. Den enda anledningen till att använda det främmande ordet är att det är vitt spritt även i den svenskspråkiga facklitteraturen.

En dualitet (eller dualism; adj. dualistiskt) betydersamma sak fast med en inte oviktig extra betydelse: det antyder att den ena motsatsen är överordnad den andra i så måtto att den är viktigare eller på något sätt finare än sin motsats. Man säger ibland att den överordnade kategorin har ett företräde (eller prioritet) framför den andra, som därmed sätts, så att säga, inom parentes. Vi återkommer strax till denna maktaspekt. Dualism har en annan betydelse: Om ett tänkesätt (= mentalitet) präglas av ett antal centrala dualiteter kan detta tänkande kallas för en dualism.[3]

Nu kan det finnas skäl att försöka ge en definition av begreppet dikotomi: Ett binärt motsatspar kan kallas för en dikotomi om, och endast om, motsatserna i fråga inte har några signifikanta egenskaperna gemensamt. Avsaknaden av (påstådda) gemensamma egenskaper i ett sådant par har fått en del feminister bl.a. Val Plumwood (1993) att införa ordet hypersepararering

Som Plumwood påpekar är vissa dualismer så nära besläktade med varandra eller överlappande att de förstärker varandra. Vidare menar hon att en sådan dikotomi endast kan förstås i det sammanhang där den samverkar med andra närbesläktade dikotomier.

Exempelvis, nämner Plumwood det binära paret det rationella/det emotionella som en sådan dualism, som samverkar med andra. Men med hennes sätt att skriva det är inte tillräckligt tydligt att det som avses är just en dualitet och inte vilket motsatspar som helst. Därför har jag tidigare infört konventionen att ange den ömsesidiga uteslutande parrelationen med två divergerande pilspetsar och att identifiera den överordnade principen med fet stil (Moon 2011).[4] Där anger jag det ovannämnda motsatsparet så här:

det rationella < > det emotionella

Med denna lilla förändring återger jag de dualismer som tillsammans, enligt Plumwood, utgör grunden för det moderna västerländska tänkandet, dvs. modernismen:

kultur < > natur
det rationella < > natur
det manliga < > det kvinnliga
psyket (= mind) < > kroppen (natur)
herre < > tjänare
det rationella < > materia (det fysiska)
det rationella < > det djuriska (natur)
det rationella < > det emotionella (natur)
psyket, det andliga < > natur
frihet < > nödvändighet (natur)
universellt < > enskilt
mänskligt < > natur (icke mänskligt)
civiliserat < > primitivt (natur)
produktion < > reproduktion (natur)
publikt < > privat [5]
subjekt < > objekt [6]
jaget < > det andra

Om denna uppräkning av besläktade och ömsesidigt förstärkande dualismer, skriver Plumwood, att de tillsammans utgör en sprickzon som löper rakt igenom hela den västerländska begreppsbildningen. Vad hon presenterar för oss är själva strukturen hos den mångdimensionella hegemonin (maktordningen), som har skapats under flera hundra år.

Att dikotomier med samma inbördes värdeladdning uppträder tillsammans och därmed förstärker varandra påminner starkt om det feministiska begreppet intersektionalitet (Kimberlé Crenshaw t.ex., 1991). Det är en metod som används för att belysa hur människans olika egenskaper (genus, klass, etnicitet, utbildningsbakgrund mm.) påverkar varandra.[7]

De epistemiska dikotomierna

En återkommande erfarenhet av hur miljörörelsen blir bemött i den offentliga debatten är att deras synpunkter har avfärdats pga. att de skulle vara emotionella eller, värre, sentimentala och därmed saknar trovärdighet. Bakom detta motstånd mot de gröna ståndpunkterna ligger ett antal närakopplade kunskapsrelaterade dikotomier, vars gemensamma effekt är att stötta upp det epistemologiska status quo.[8] Några av dessa dikotomier är:

det rationella < > det emotionella
vetenskap < > ideologi
fakta < > värderingar
objektivitet< > subjektivitet
hårddata
<> mjukdata
analys
<>  syntes
atomism (reduktionism
) < > holism (organicism)[9]
kvantitet < > kvalitet
teori < > praktik [10]                          (Moon 2011:218.)

Dessa dikotomier tillsammans bidrar till den kunskapsmässiga hegemonin, som håller speciellt den utbildade moderna människans tankar i strama tyglar.

Filosofiska följder av fakta-värderingar dikotomi
Dualismen som präglar det moderna tänkande är långt ifrån problemfri, trots att den passar utmärkt överens med kapitalismens livssyn. Om man att konsekvent ha betraktar den ena sidan av en dikotomi som betydelsefull och att tona ned signifikansen hos den andra sidan blir resultatet en ohållbar ensidighet, som leder till ett otal förvrängningar och orimligheter. Problemen kan betraktas på olika nivåer och vi börjar med de mest övergripande, de filosofiska.

Objektivitet

Här kommer man oundvikligen in på problemen med objektivitet.[11] Så gott som alla sjunger objektivitetens lov, samtidigt som de flesta inser att det är omöjligt för en normal människa att helt och hållet koppla bort sina värderingar även om hon bedriver vetenskaplig forskning. Att hysa vissa värderingar är en förutsättning för all verksamhet, vilket vi har konstaterat i ett tidigare avsnitt. Där argumenterades för att det finns en ”familj” av värderingar, de epistemiska, som är en integrerad del av forskningsprocessen. Men det kanske inte är dessa värderingar som normalt uppfattas som problematiska för kunskapsprocessen. Hur är det då med de etiska värderingarna, borde de bannlysas från vetenskapen? Ibland hävdas det nämligen att vetenskaplig aktivitet ska hållas ”kliniskt rent” från allt som är subjektivt, inklusive de etiska övervägandena: här ska bara finnas plats för ”rätt eller fel”. Men trots detta finns det gränser för det tillåtna även inom vetenskaplig forskning; vi godtar t.ex. inte plågsamma eller farliga experiment på annars friska människor.

Det är således inte ovanligt att etiska värderingar sätter gränser [12] för vetenskaplig verksamhet, men dessa begränsningar är sällan sådana att de hotar de vetenskapliga resultatens tillförlitlighet. Oftare är man rädd för att forskarens förutfattade mening kan förvränga hennes resultat. Då talar man om ”bias” (ungefär = snedvridnande partiskhet) och önsketänkande. Ett ofta citerat fall handlar om den sovjetiska genetikern Trofim Lysenko (1898-1976), som utvecklade en egen genetisk teori som överensstämde bättre med den rådande marxistiska världsbilden, en genetik som dock visade sig inte hålla måttet på det vetenskapliga planet. Det är ett bra exempel som visar nödvändigheten av att vetenskaplig forskning ska hålla ett avstånd till vad det omgivande samhället anser sig vara rätt och riktigt.[13] En annan känsla som kan förvränga kunskapssökandet är rädslan; detta kan har spelat en roll i fallet Lysenko.

Slutsatsen är att vissa värderingar, i synnerhet de som uppstår ur egennytta (den enskilda forskarens och överhetens), försvårar sanningssökandet, men av detta följer inte att man ska undertrycka alla värderingar i en missriktad och fåfäng strävan efter en total värderingsfrihet. En sådan ambition vore rent av dålig psykologi, ty allt sedan Freuds dagar har vi förstått att undertryckta känslor inte försvinner, utan verkar i det undermedvetna där de ger näring åt våra irrationella drag.

Hur, frågar man sig då, kan man avgöra vilka värderingar (och andra, mindre medvetna bevekelsegrunder) som är till gagn och vilka som är till förfång i kunskapssökandet? Det är tydligt att några generella regler inte finns, utan vad som krävs är en kontinuerlig, öppen och fri diskurs, en process där alla ingående parters värderingar och bevekelsegrunder redovisas öppet för att bli föremål för granskning och ifrågasättande.  En sådan process förefaller ha stora likheter med Jürgen Habermas ”diskursetik” (1984).[14]

Relativismen

En annan komplikation, som följer i kölvattnet av objektivitetsidealet är relativismen. Det är brukligt att skilja på kognitiv (=kunskapsmässig) och normativ relativism, men denna uppdelning förefaller vara en följd av den bakomliggande dualismen. Om det verkligen är så som påstås här, att all kunskap är strängtaget omöjlig i ett värderingsmässigt vakuum, hör dessa två former av relativism intimt ihop.[15]

Kognitiv relativism innebär att det inte finns några ”universella” eller absoluta sanningar, vilket i och för sig kan låta rimligt, men problemet är att denna utsago själv får en obegränsad räckvidd och kommer den att betraktas som ”universell”, måhända med en negativ innebörd. Dvs., när relativismen appliceras på sig själv, tenderar den , att dra undan mattan som den själv står på. Resultatet blir vad filosofer kallar en paradox.[16] Idag påstås det till leda att ”allting är berättelser” (= ett total förnekande av sanningsanspråk) utan en tanke på att denna iakttagelse själv drabbas av samma öde och blir just en ”berättelse”.

När denna filosofi omsätts i politik finns det en tendens, som vetter mot realpolitik och i förlängningen mot nihilism.[17] De moralpolitiska konsekvenserna av filosofisk relativism är alls inte givna: det finns gott om människor som gör sitt bästa att omsätta den på moraliskt högstående, anständiga sätt. Men ändå: Det förefaller som om alltfler individer i det moderna samhället upplever att det glappar mellan deras personliga värderingar och hur de handlar i vardagen. Fenomenet att inse vad man borde göra och ändå göra något annat är ingalunda nytt; det diskuterades redan i antika Grekland där det kallades akrasia. Det ansågs vara en svårförståelig personlighetsbrist hos vissa människor, en försvagad viljestyrka.[18] Men i det rådande intellektuella klimatet med dess dualism mellan fakta (kunskap) och värderingar kan man inte med full övertygelse åberopa sakskäl för sina etiska ställningstaganden. Följden blir att den psykiska kraften – övertygelsen – inför dessa avgöranden undergrävs. Därför finns det skäl att hävda att, i det moderna samhället, antar akrasia en större abstraktion, från att vara en rent individuell personlighetsbrist till att bli ett kollektivt tillstånd, mer eller mindre kulturellt betingat.[19]

Hilary Putnam hävdar att ett upprätthållande av den vattentäta åtskillnaden mellan fakta och värderingar leder till att ”ömsesidiga nyttojämförelser kommer att uppfattas som ’meningslösa’”. Han hänvisar till följande uttalande av en framstående 1900-talsekonomen Lionel (Lord) Robbins:

Om vi inte är överens om målen handlar det om mitt blod eller ditt – eller att leva och låta leva beroende på betydelsen av våra motståndares olikheter eller relativa styrka (Robbins citerad i Putnam, 2002; 77. Min översättning).

En uppriktigare, för att inte säga brutalare, beskrivning av den etiska relativismens praktik är svår att finna, i varje fall i den akademiska litteraturen.

En annan samtida filosof, som har påtalat den allmänna tendensen mot cynism i det moderna samhället är Slavoj Žižek (1989). Han hävdar att den vanlige medborgaren är fullt medveten om att han är utsatt för myndigheternas manipulationer, men att han själv har minimala möjligheter att göra något åt saken – bortsett ifrån att man vanemässigt uttrycker sin kritik i sarkasmer och med galghumor.

Standardreaktioner och ”förklaringar”

Så gott som dagligen när man lyssnar till en nyhetssändning eller slår upp en tidning finner man slående exempel på sådan bristande överensstämmelse. Situationen tycks ha antagit pandemiska dimensioner. Och alltefter som dessa skandaler uppdagas, blir reaktionerna de samma: en reflexmässig upprördhet och indignation som om problemen bottnade enbart i individuella tillkortakommanden. Man skyller exempelvis på ”girighet” och ”den mänskliga naturens inneboende svaghet”. Även om man kan förstå dessa reaktioner, speciellt hos de drabbade, är de helt otillräckliga, dels som förklaringar och därmed verkningslösa som motåtgärd.

Instrumentalism

En annan aspekt på vad alltfler uppfattar som en normupplösning i det moderna samhället har betecknats instrumentalism. Detta fenomen innebär i korthet att mål regelmässigt ersätts av medel, att dessa två byter plats med varandra. Återigen erbjuder politiken rikligt med åskådningsexempel på detta; det kan sägas vara grunden till vad som betecknas som realpolitik. Frågan har behandlats av åtskilliga tänkare, inte minst av Georg Henrik von Wright (1916-2003), som diskuterade olika former av rationalitet. I detta sammanhang hänvisade han till en distinktion som gjordes känd av den tyska sociologen Max Weber, nämligen den mellan Zweckrationalität och Wertrationalität. (Zweck = ”syfte” eller ”ändamål” på tyska; Wert- = värde-). Den förra formen motsvarar den gängse betydelsen av ”rationalitet” i modern svenska: ett värdebefriat kalkylerande för att få fram det effektivaste sättet att uppnå ett på förhand uppställt resultat. Den senare termen Wertrationalität innebär ett förnuftigt normativt val bland olika värderingar. En annan tysk, Max Horkheimer, betecknade samma distinktion, med de inte alldeles oproblematiska termerna ”subjektiv” och ”objektiv” rationalitet.

Den subjektiva, som har kommit att bli den dominerande formen av rationalitet allt sedan upplysningstiden, förutsätter inga objektiva rättesnören men att det finns mer eller mindre förnuftiga, i betydelsen effektiva, sätt att uppnå förut valda målsättningar. Denna form av rationalitet innebär helt enkelt ett sökande efter de effektivaste medlen att uppnå uppsatta mål, vars närmare innehåll lämnas utanför diskursen.[20] Den objektiva (=klassiska) rationaliteten å andra sidan (som förfäktades av bl.a. Platon och Aristoteles) utgick ifrån uppfattningen att det finns rättesnören för vårt handlande inneboende i den naturliga ordningen, och att en person är ”rationell” i en objektiv bemärkelse om hon handlar i överensstämmelse med dessa kriterier.

Att det skulle finnas en ”naturlig ordning” som omfattar även det mänskliga livet är en ovan idé för många i ett modernt, sekulariserat samhälle, men den är en självklar utgångspunkt för flera orientaliska tankesätt, exempelvis taoism. Och om denna föreställning skulle vara ovan för enskilda (fysiska) personer, är den i ännu högre grad främmande för hur representanter för företag och organisationer har lärt sig tänka. Än så länge har denna fråga inte förts upp till debatt inom den gröna rörelsen.

Finns det tecken som tyder på ett nytänkande är på gång? Många ledande eko-modernister skulle svara ”ja” och peka på att de parlamentariska framsteg som har gjorts utgör ”ett grönt genombrott” (t.ex., Gahrton 2011). Andra menar att dessa framgångar har skett till priset av en utslätning av det politiska budskapet. En del klarsynta forskare utsätter dessa tongivande miljöpolitiker för en annan, mer eftertrycklig kritik. De ekologiska modernisterna, enligt vissa kritiker, agerar likt politiska simulanter, och för en ytlig, låtsas-grön retorik som i grunden sluter upp bakom ett i längden ohållbart system.  Deras politik är ett försök att ”sustain the unsustainable”. (Blühdorn 2007).[21]

Måhända har eko-modernisterna god vetenskaplig kännedom om de globala problemen som hotar vår yttre miljö, men de tycks stå främmande inför det öde landet som är den moderna människans vilsenhet; en psykologisk desorientering. I den mån denna ledande falang ställer upp bakom detta samhälles fundamentala struktur utgör de själva en försvårande faktor. Men jag vill ogärna anklaga dessa personer för cynism – men väl för en stor portion självbedrägeri. Men i den mån de ställer upp bakom detta samhälles fundamentala struktur utgör de själva en förvärrande faktor. Detta vore illa nog om det handlade om privatpersoner; än värre är det då de gör anspråk på att företräda stora grupper av medborgare som invaggas i tron att deras representanter har tagit de stora problemen på allvar.

•  •  •  •  •  •  •

Detta avsnitt har handlat om en rad problem och det mynnar ut i en stark kritik av det nuvarande gröna ledarskapet. Men det innehåller inte bara kritik: det tillhandahåller en diagnos, som kanske kan bidra till en förståelse av varför en del av problemen har uppstått. Därmed är vi förhoppningsvis i stånd att gå vidare i en konstruktivare anda. I det följande avsnittet kommer några viktiga ledtrådar att följas upp: komplementaritet och dialektiken en vidareutveckling av praxis-begreppet,som jag har kallat grön praxis.

Referenser

Althusser, Louis. 1985. Contradiction and Overdetermination. In For Marx. London, Verso.
Bateson, Gregory. 1972. Steps to an Ecology of Mind . A Revolutionary Approach to Man’s Understanding of Himself. New York, Ballantine Books.
Blühdorn, Ingolfur. 2007. Sustaining the Unsustainable: Symbolic Politics and the Politics of  Simulation. Environmental Politics, Vol. 16, No.2, 251-275.
Crenshaw, Kimberlé.
1991. Mapping the Margins: Intersectionality, Identity Politics, and Violence against Women of Color. Stanford Law Review. Stanford, CA. Vol. 43, Nr. 6: 1241–1299.
Elander, Sven. (Red.). 2011. Tänk grönt. 21 texter om framtiden. Stockholm, Premiss.
Gahrton, Per. 2011. Det gröna genombrottet: Mina trettio år med Miljöpartiet. Stockholm, Carlssons förlag.
Habermas, Jürgen.1984. The Theory of Communicative Action, Vol. 1: Reason and the Rationalization of Society. Boston, MA, Beacon Press.
Moon, Michael. 2008. Green Ideology and its Relation to Modernity. Including a Case Study of the Green Party of Sweden. (Avhandling). Lund, Avdelning för Humanekologi, Lunds universitet.
Moon, Michael. 2011. När våra värderingar inte fungerar (ss. 212-219). I Elander, S.(Red.) 2011.
Meek, Ronald (Red.). 1971. Marx and Engels on the Population Bomb. Berkeley, CA., Ramparts Press.
Plumwood, Val.
1993. Feminism and the Mastery of Nature. London, Routledge.
Putnam, Hilary.
2002. The Collapse of the Fact/Value Dichotomy and other Essays. Harvard, Harvard University Press.
von Wright, G.H.
1986. Vetenskapen och förnuftet. Stockholm, Bonniers.
Žižek, Slavoj.1


[1]  Detta avsnitt baseras huvudsakligen på kapitlet The Anatomy of Nihilism i Moon (2008).

[2] I ursprungstexten:
If we disinflate the fact/value dichotomy, what we get is this: there is a distinction to be drawn (one that is useful in some contexts) between ethical judgments and other sorts of judgments. This is undoubtedly the case, just as it is undoubtedly the case that there is a distinction to be drawn (and one that is useful in some contexts) between chemical judgments and judgments that do not belong to the field of chemistry. But nothing metaphysical follows from the existence of a fact/value distinction in this (modest) sense.

 

[3] Men meningsskillnaden mellan dualitet och dualism är svår att upprätthålla delvis pga. att de har samma adjektiv dualistisk(t).

[4] I nästa avsnitt kommer vi att använda en annan konvention (tilde-tecknet ) för att beteckna polära par då de inte tolkas som ömsesidigt uteslutande (dvs. att de är komplementära).

[5] Det relativa dominansförhållandet i detta motsatspar är inte okontroversiellt. Möjligen pga. nyliberalismens uppsving under senare tid har de blivit ombytta. Detta syns tydligare i begreppsparet: individ < > kollektivet (gruppen). I detta fall gäller den angivna dominansen för liberalkapitalistiska samhällen. Den som vuxit upp under en statskommunistisk regim har lärt sig att det är tvärtom: kollektivet är överordnat individen. Men den dualistiska tolkningen av motsatsparet förblir oförändrad.

[6] Längre fram ska vi diskutera dikotomin: objektivitet < >subjektivitet.  Här kan vi i förbifarten notera att dominansförhållandena har blivit ombytta.

[7] Jämför även begreppet överdeterminering hos Louis Althusser (1985). Denne ”strukturella Marxist” hävdade att det marxistiska begreppet ”motsättning” måste förstås i en komplicerad strukturell kontext, där flera faktorer var för sig kan vara en tillräcklig grund för att förklara ett givet samhälleligt fenomen eller tillstånd.

[8] Epistemologi eller kunskapsteori är läran om kunskap. Ordet epistemologi kommer av grekiskans episteme (=kunskap, erfarenhet) och logia (lära) av logos (=ord).

[9] Holism (från grekiskans holos (= hel, odelad) är ett filosofiska betraktelsesätt som innebär att helheten är större än summan av delarna och inget kan förstås enskilt, fjärmat från sin kontext. Organicism å andra sidan, hävdar att bäst ska förstås som en organisk helhet.

[10] Den inbördes dominansförhållandet i motsatsparet teori < > praktik varierar beroende på sammanhanget. Därför har jag låtit bli att ange någon sida som dominant.

[11]  I litteraturen talas det ömsom om objektivitet, ömsom om objektivism, utan att någon tydlig meningsskillnad görs. Här vill jag göra en klar distinktion, som jag håller mig till: med objektivitet avser jag en kunskapsteoretisk ”meta-värdering” som innebär att alla värderingar utgör ett hinder för kunskapssökande; objektivismen för mig betyder en (ontologisk) uppfattning om att det finns en verklighet utan för oss, och som är oberoende av hur vi tänker och känner.

[12]  Eller, såsom oftare är fallet, fungerar som motivation för vetenskaplig forskning.

[13]  I fallet Lysenko är det uppenbart för oss att forskningen utsattes för otillbörliga hänsynstaganden. Man kan undra om det hade varit lika lätt att inse detta om något liknande hände idag i vårt eget samhälle.

[14]  Denna kunskapssyn skulle kunna få långtgående konsekvenser för hur utbildningssystemet är inrättat. En närmare redogörelse för dessa konsekvenser får dock anstå till ett annat sammanhang.

[15]  Anledningen att vi ändå kan sägas kapabla att uppnå kunskap, trots objektivitetskravet, är att ”värderingar”, medvetna och omedvetna sådana, importeras eller tillföras kunskapsprocessen utifrån. Denna sak behandlades även i föregående avsnitt.

[16] Den teorin som ligger bakom förståelsen av paradoxernas struktur utreddes i en originell essä av Gregory Bateson, A Theory of Play and Fantasy i Bateson 1972: 177-193.

[17]  Nihilism betyder den totala förnekelsen av värderingar och deras legitimitet.

[18] Långt senare införde 16-hundratals filosofen Spinoza termen conatus för att beteckna denna viljestyrka.

[19]  Om denna diagnos har fog för sig betyder det att var och en vars medvetande har formats av det härskande moderna tänkande riskerar att vara mottaglig för denna brist. Och det gäller inte bara alla individer, men och i ännu högre utsträckning alla organisationer, inte minst politiska partier.

[20]  Denna inskränkning av ordet ”rationell” fick Horkheimer i sin bok Eclipse of Reason att skriva: ”I moderna tider har rationalitet visat sig ha en tendens att upplösa sitt eget objektiva innehåll”

[21]  Blühdorn (2007) har myntat begreppet postekologism för denna politik att av taktiska skäl tona ned den gröna politikens inneboende kritik av det moderna samhället.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: