”Inte höger, inte vänster utan rakt fram!”

by

De flesta här känner säkerligen till denna underrubrik som slogan. Den har ju varit populär bland miljöpartister ända sedan partiets begynnelse. [1],[2] Typiskt för en gångbar slogan är att en och samma formulering kan betyda olika saker för olika människor. Så även i detta fall. Många tror sig förstå vad som menas och en del har, förmodligen med tanke på utsagans mångtydighet, gjort sig egna tolkningar. Dessutom har betydelsen skiftat över tid, inte minst därför att innebörden i grundbegreppen ”höger” och ”vänster” inte är den samma idag som för trettio år sedan. Trots att den används flitigt i den interna debatten har ingen, mig veterligen, gett sig på en närmare analys. Så nu gör jag ett försök.

Inte minst vid partiets början var alla välkomna som medlemmar oavsett personernas tidigare politiska hemvist och utan att någon bekymrade sig om vilka kvardröjande politiska lojaliteter och preferenser de nykomna medlemmarna hade med sig. Trots detta rådde en utpräglad vi-känsla i det unga partiet. Journalisten Inga-Lisa Sangregorio skrev i tidningen Alternativet 1987 när hon hade besökt ett lokalt miljöpartimöte på Kungsholmen att hon fann: ”en smått euforiskt nybyggarstämning som [påminde] om när kvinnorörelsen var ung.” [3]  Något slags ideologiskt kitt som höll samman de tidigare så olika ståndpunkterna tycktes uppstå ur intet. En anledning till detta kan ha varit det kompakta motståndet som mötte partiet från de gamla partierna och deras medlöpande medier. Det har ofta påpekats att den framväxande ideologin tog över delar av sin livsåskådning från de olika befintliga ideologierna: frihetligheten från liberalism (och anarkism), solidaritet från socialisterna, kulturkonservatism från de konservativa. Men detta kan knappast vara en förklaring till partiets uppkomna identitet.  Inte oviktigt var, att någonstans i bakhuvudet på de flesta gröna, fanns (finns?) en misstanke att de existerande blocken inte förmådde ta de globala ödesfrågorna på riktigt allvar. Mer om denna oro strax!

Kanske som en följd av partiets inneboende pluralism blev man attraherad av tanken att spela rollen som vågmästare mellan höger och vänster, givetvis i syfte att uppnå maximalt parlamentariskt inflytande. En grön vågmästarroll bygger dock på ett par förutsättningar. Den första är att det i grund och botten inte får spela någon större roll för de gröna om de sitter vid makten med det ena eller det andra blocket. Detta har visat sig stämma i många fall speciellt på de lokala och regionala planen. Den andra förutsättningen är att såväl de borgerliga som socialdemokraterna skulle föredra att samarbeta med MP framför att bilda allianser över blockgränsen. Detta senare antagande är i de flesta fall också sant, även om det emellanåt händer att miljöpartister talar om den oheliga kombinationen M+S som deras egentliga motsats. Men när sådana storkoalitioner blir politisk verklighet försvinner den andra förutsättningen för att de gröna ska kunna spela ut blocken mot varandra. Vi bör också notera att ambitionen att spela rollen som vågmästare medför att MP hamnar ideologiskt sett i en reformistisk mittenparti-sits. D.v.s. denna roll sätter effektivt gränser för hur radikalt vågmästarpartiet kan tillåta sig vara. Därutöver finns det en rad andra faktorer som verkar för att partiet obönhörligen har dragits åt det reformistiska hållet in i den reella politikens mitt.

Resultatet av de ovannämnda faktorerna är att miljöpartiet framstår i dag som ett utpräglat grönliberalt parti i stil med sjuttiotalets centerparti.[4] Med nutida språkbruk talar man om ett ekologiskt modernistiskt parti, ett parti som i allt väsentligt sluter upp bakom det moderna samhällsprojektet och dess tro på att kunna komma till rätta med de många och svårlösta problem som detta samhälle konfronteras med.[5]

Dessa problem löses bäst, heter det, med hjälp av bättre, grönare teknologiska lösningar, som dessutom tillförsäkrar fortsatt ekonomisk tillväxt.

Denna utveckling där partiet har blivit alltmer reformistiskt har inte skett över en natt och inte utan motstånd. En annan sak som karakteriserade det unga miljöpartiet var att det ville vara den parlamentariska grenen inte bara av miljörörelsen men också av andra delar av alternativrörelsen: inte minst kvinnorörelsen, den internationella rättviserörelsen m.m.[6] Denna ambition satte tydliga spår i partiets idéprogram bl.a. i form av ”de fyra solidariteterna”. Senare blev dessa fyra nedskurna till bara tre, men oavsett antal, signalerar de ett parti som vill arbeta för ökad rättvisa på många fronter i vår värld. Detta patos har alltid varit en motkraft till likgiltigheten inför frågan om vilket block som skulle leda landet.[7]

Alltså kan man konstatera att det hela tiden har löpt en stark civilisationskritisk ådra genom den gröna rörelsen. Således har många gröna alltid hävdat att de grundläggande orsakerna till vårt samhälles nuvarande problem ligger bortom det gängse spänningsfältet mellan det etablerade höger och vänster. Det är i det som är gemensamt för de olika etablerade partierna (konservativa, liberala och socialistiska) som, sina olikheter till trots, man finner de bakomliggande orsakerna till det moderna samhällets kris. Ett par exempel bara: det moderna samhällets förhållningssätt till naturen anses ofta vara i grunden fientligt och exploaterande. ”Utnyttja naturen så mycket som den tål” (d.v.s., till bristningsgränsen) är en inställning som har funnits lika mycket som hos traditionella vänstern som hos högern. Även när det gäller det så allmänt omhuldade begreppet ”framsteg” har de gröna gett uttryck för en postmodernistisk skepsis.

Som en konsekvens av sin grundläggande misstro mot det moderna projektet har denna radikala inriktning kommit att kallas för ”ekologisk postmodernism”. Och eftersom dessa grupper ville markera sitt avståndstagande mot såväl den traditionella vänstern som högern kunde de instämma i rubrikens paroll – fast helt utifrån sin egna och helt andra utgångspunkter.

Den tankemässiga spänning, som tidigare har funnits bland de gröna, har sedan ett antal år i stort sett ersatts av ett ideologiskt och intellektuellt tomrum där de professionaliserade ledarfigurerna så smidigt som möjligt har försökt föra partiet in i den politiska mittfåran. Denna politik har onekligen lett till ett visst mått av parlamentarisk framgång. Men det har skett till ett pris. I början av detta bidrag citerade jag en tidig krönika av Inga-Lisa Sangregorio. Hon avslutade denna med följande varningsord: ”Gud give att den glada nybyggarstämning jag mötte på Kungsholmen överlever mötet med denna världen!”


[1] En version av denna text finns utgiven i:
Sevéus, V. (red.) 2013. Per Gahrton. Den pragmatiske visionären. Stockholm, Sevéus förlag.

[2] Denna slogan lär ha haft sitt ursprung hos Die Grünen i dåvarande Västtyskland där den användes för att uttrycka ett avstånd till den starka marxistiska falangen som fanns i partiet då. Någon motsvarande grupp har aldrig funnits hos det svenska miljöpartiet.

[3] Den texten återgavs i en antologi Gröna läseboken (red. Michael Moon) utgiven av Miljöpartiet de gröna. Lund, 1989

[4] Denna jämförelse med centerpartiet borde stämma till eftertanke. Särskilt med tanke på den utveckling som centern har genomgått sedan sjuttiotalet. Om samma logik skulle gälla för MP kan det komma det att gå samma öde till mötes. Fast med en skillnad: det kan gå mycket, mycket fortare!

[5] En mer utförlig framställning av den gröna ideologins förhållande till modernitet finns i min avhandling: Green Ideology and its Relation to Modernity. Including a Case Study of the Green Party of Sweden. Lund Studies in Human Ecology 10. 2008

[6] En som på ett tidigt stadium gav uttryck för detta synsätt var grundaren Per Gahrton själv. År 1982 skrev han:
”… erfarenheterna från 70-talet har övertygat många aktivister om att verksamhet i freds-, antikärnkrafts-, miljö-, kvinno- och alternativrörelser inte räcker. Det behövs en spjutspets in i de politiska beslutsorganen också.
Miljöpartiet är den spjutspetsen. Uppgiften är enorm: att åstadkomma en fredlig och demokratisk ”social revolution” i Sverige. I Här kommer miljöpartiet! s 45

[7] Ett motargument som har använts är att just eftersom den gröna ideologin är historiskt ny, överskrider den det traditionella spänningsfältet mellan höger och vänster. Därför, hävdas det, att den nya ideologin inte har anledning att ta ställning mellan de gamla ”förlegade” blocken. Att denna slutsats inte är övertygande framgår av en historisk parallell: när arbetarrörelsen uppstod var den historiskt ny i förhållande till liberalism och konservatism, men detta förhållande ansågs inte utesluta att den nya socialistiska rörelsen till att börja med kunde samarbeta med liberalerna i deras kamp mot de konservativa.

Tags: ,

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: