Ekologism och modernitet. Hur hänger de ihop?

by

Modernisera Sverige!” – Mp affisch

I avsnittet Var kommer de gröna idéerna ifrån, som handlade om miljörörelsens historia, identifierades en skiljelinje där två tendenser, ekologiska modernister och ekologiska postmodernister, beskrevs.[1] Den förstnämnda gruppen menar att det moderna samhället är kapabelt att lösa miljöproblemen med hjälp av bättre och intelligentare teknik – utan långtgående strukturella förändringar.  Dessa personer förlitar sig på den samlade kompetens som det moderna samhället har till sitt förfogande att utan uppslitande stridigheter komma tillrätta med dessa problem. Den senare gruppen menar att det nuvarande samhället har visat sig vara dysfunktionellt eftersom det varken kan eller vill hålla sig inom de gränser som naturen sätter upp; det uppvisar en inbyggd och i det närmaste tvångsmässig strävan efter obegränsad tillväxt oavsett konsekvenser. Därmed bidrar miljörörelsens radikala falang till att komplettera den bild tidigare generationers samhällskritiker har målat upp av kapitalismen som ett i grunden ohållbart system. Långtifrån alla miljövänner inser att den nya gröna rörelsen rymmer en civilisationskritisk dimension; många för att de inte vill buntas ihop med t ex sextiotalets ”nya vänstern”.[2] Således påstås att det finns två konkurrerande och sett till deras praktik, ömsesidigt uteslutande tendenser; den ena i grunden positivt inställd och den andra djupt kritisk till ”det moderna projektet”? Men modernism eller modernitet – här används orden som synonymer – står för ett komplext begrepp, för en samhällsform som under olika tider har antagit skiftande skepnader.[3] Det slagordsmässiga användandet av ordet, med såväl positiva som negativa konnotationer, bortser från dessa komplikationer.

Modernitetens olika faser

I den svenska partifloran är det miljöpartiet som mest envist använder adjektivet ”modern” – och alltid som något positivt. Jag har aldrig hört någon talesperson för partiet bryr sig om att tala om vad de egentligen menar inte ens vilken tidsperiod eller exakt vilka egenskaper de åsyftar. Därför tar jag med här en kortfattad idéhistorisk begreppsutredning baserad på en klassisk text av Marshall Berman (1982).

Enligt Berman kan det moderna samhället sägas har sitt ursprung i framväxten av den naturvetenskapliga världsbilden vars grundare vad Galileo Galilei (1564-1642), René Descartes (1596-1650) och Isaac Newton (1642-1727). Detta innebär att den moderna tidsepoken sträcker sig över mer än fyra sekler en mycket lång tid, speciellt med tanke på de enorma förändringar och de otaliga världsomskapande händelser som har skett under denna tid. Därför delar Berman denna långa epok in i tre faser eller stadier:

I hopp om att få grepp om något så omfattande som modernitetens historia har jag indelat den i tre faser. Under den första, som i stora drag sträcker sig från början av femtonhundratalet till slutet av sjuttonhundratalet, börjar människor att svagt uppleva det moderna livet. De vet knappt vad som har drabbat dem. De famlar, desperat och halvt i blindo, efter en adekvat vokabulär; de har ringa eller ingen känsla av någon modern offentlighet eller gemenskap med vilken de kan dela sina prövningar och förhoppningar. Vår andra fas inleds med 1790-talets stora revolutionsvåg. I och med den franska revolutionen och dess återverkningar kommer en stor modern offentlighet [= publik] abrupt och dramatiskt till stånd. Denna offentlighet delar känslan av att leva i en revolutionär tid, en tid som skapar explosiva omvälvningar i varje dimension av det personliga, sociala och politiska livet. Men fortfarande kan artonhundratalets moderna offentlighet minnas hur det var att leva, materiellt och andligt, i världar som inte alls var moderna. Ur denna inre klyvnad, denna känsla av att leva i två världar samtidigt, uppstår och utvecklas moderniseringens och modernismens idéer. […] (s 22-23)

Orsakerna till modernismens världsomdanande betydelse är många. Eftersom modernismen är i stor utsträckning präglad av upplysningen har den inneburit en enorm frigörande verkan i en tid då Europa låg kvar i den organiserade religionens auktoritära järngrepp. Kopplat till denna våg av sekularisering är humanismen, som betonar de mänskliga fri- och rättigheterna på ett sätt utan jämförelse i historien. Lägg därtill att modernismens vetenskapliga och teknologiska framgångar som möjliggjorde en maktapparat utan motstycke i den världshistorien. Följden blev att fram till cirka 1800-talets slut var den moderna människan övertygad om att hon besatte en obestridlig moralisk överlägsenhet så att 1800-talets senare hälft ofta betecknas ”optimismens tidsålder”.[4]

Men redan innan sekelskiftet visar sig de första tecknen på att modernismen har nått sin höjdpunkt. Bermans ovan-citerade text fortsätter så här:

På nittonhundratalet, i vår tredje och sista fas, expanderar moderniseringsprocessen till att omfatta praktiskt taget hela världen, och den framväxande globala modernismkulturen firar spektakulära triumfer inom konst och tänkande. Men å andra sidan slås den växande moderna publiken sönder i en mängd fragment som talar oförenliga, privata språk. Modernitetstanken, uppfattad på en mängd fragmentariska sätt, förlorar mycket av sitt liv, genljud [= resonans] och djup, och tappar sin förmåga att organisera och ge mening åt människornas liv. Som en konsekvens av allt detta står vi idag i en modern tid som har förlorat kontakten med rötterna till sin egen modernitet. (s 23, delvis nyöversatt)

Med dessa återhållsamma ord antyder Berman en begynnande kulturskymning som fortsätter och fördjupas under hela nittonhundradet.[5] Under förra seklets första decennium skakas det moderna samhällets självsäkerhet i grunden av två intellektuella genombrott. Den första var Sigmund Freuds psykoanalys, presenterad exempelvis i hans Drei Abhandlungen zur Sexualtheorie (= Tre essäer om sexualteori) från1905. I denna och andra skrifter klargjorde Freud betydelsen av människans undermedvetna för hennes beteende i vardagen och hans teorier omkullkastade därmed föreställningen om människan som en alltigenom rationell och autonom varelse. Den andra utmaningen kom även den år 1905. Då publicerade Albert Einstein sin speciella relativitetsteori, som han senare vidareutvecklade till sin allmänna relativitetsteori (1916). Denna senare teori förenade den tidigare speciella teorin med Isaac Newtons universella gravitationsteori. Därmed lade han grunden till den nya fysiken, vars världsbild än idag står kvar och står i strid med artonhundratalets mekaniska världsbild, som var en av modernismens viktigaste hörnstenar. Men dessa teoretiska landvinningar, hur märkvärdiga de än var, påverkade endast ett fåtal personer. Men de rubbade modernitetens självsäkerhet i grunden och kom att bilda ett slags tankemässig osäkerhet som bakgrund till de ohyggligheter som skedde i vår världsdel med början i första världskrigets utbrott 1914 och fortsatte slag i slag (åtminstone) framtill Josef Stalins död 1953, fasansfulla händelser då miljontals och åter miljontals människor mördades, lemlästades och bokstavligen gick upp i rök.

Direkt efter andra världskrigets slut inleddes det kalla kriget med ett förlamande stillestånd, ett skenbart ”lugn” som dock byggde på terrorbalansens ständiga hot om människosläktets slutgiltiga utplånande. I skuggan av de nya atomvapnens ”svampmoln” uppstod andra subtilare men inte mindre förrädiska, problem. Det var ungefär samtidigt som man först blev varse om nya sorters hot, lika människoskapade men smygande och många gånger helt oavsiktliga i sin uppkomst. Man började tala om ”miljöförstöring”, ett samlingsbegrepp för diverse hot som grovt kan delas in i två grupper: föroreningsproblematik i bredaste bemärkelse och resursslöseri.

Sensmoralen i denna dystra historieskrivning är att människan varken är i kontroll av sitt egna personliga känsloliv eller av den teknologin som vetenskapen hade gett upphov till. Trots detta ska det medges att modernismen fram till dags dato har behållit mycket av sin dynamik, där detta visar sig huvudsakligen i fortsatta naturvetenskapliga och teknologiska landvinningar. Dess världsomfattande dominans förblir någorlunda intakt men med alltfler besvärande frågor obesvarade.[6]

I denna idéhistoriska utläggning vill jag infoga en betraktelse av modernism som en kulturell yttring. Följande rader är tagna, lämpligt nog, från The New Fontana Dictionary of Modern Thought, under uppslagsordet ”modernism”:

Modernismen spred sig till de europeiska huvudstäderna och nådde en höjdpunkt (peak) i aktivitet och prestationer i olika länder vid olika tidpunkter: i Ryssland under åren omedelbart innan revolutionen, i Tyskland under 1890-talet och åter strax före Första världskriget, i England från cirka1908 till krigsutbrottet (1914), i USA efter 1912. I Frankrike var det som en platå snarare än en peak, men en som klingade ut omkring 1939. (Bullock och Trombley 1999: s 540. Min översättning)[7]

Det är uppenbart – och fullt följdriktigt – att det modernistiska förlorade mycket av sin kraft att inspirera till kulturellt skapande i takt med att människor insåg vilken den enorma destruktivitet den moderna teknologin förde med sig. Ordet ”postmodernism” dök upp ungefär samtidigt som senmodernismens tillbakagång, men den blev en utbredd tankeströmning först under1980-talet då marxismen började tappa sitt grepp om de akademiska kretsarna, speciellt bland samhällsvetare och humanister. Denna gängse form av postmodernism beskrivs ibland med adjektivet ”dekonstruktivistisk”, en beteckning som myntades av Jacques Derrida (t ex 1972).

Postmodernismen, i motsats till den klassiska modernismen, intar en uttalad relativistisk hållning. Detta betyder att det inte erkänner några absoluta sanningar eller någon objektiv verklighet. Spretnak (1999) beskriver situationen på följande sätt:

[…] försöken att identifiera olika postmoderna utvecklingslinjer blev många under 1980-talet, då två klart åtskilda typer av postmodernism växte fram. Den dekonstruktivistiska varianten (som också betecknades konstruktionism”, ”konstruktivism”, and ”poststrukturalism”) fick en dominerande ställning i samhällsvetenskaperna och i de humanistiska ämnena. I varje ämne försökte konstruktivisterna, oftast på ett mycket aggressivt sätt, göra gällande att all kunskap var ”sociala konstruktioner” som var resultat av maktrelationer och att mänsklig erfarenhet består av ingenting annat än sådana konstruktioner. I kontrast till denna formalistiska kritik av modernitet, en kritik som inriktar sig på politiska relationer och strukturer, fokuserar det andra gruppen på problem som härrör från modernitetens innehåll d v s från den moderna världsbilden. Detta andra kluster saknar ett allmänt accepterat samlingsnamn; men ”rekonstruktiv” eller ”restruktiv” postmodernism hör hit. Det gör även ”ekologisk postmodernism”. Hur som helst, denna löst sammansatta grupp av teorier var ytterst liten jämfört med alla dekonstruktivister, i alla fall till dess att denna orientering började tappa anhängare under nittiotalets första år. (Spretnak, 1999: s 222-223. I min något fria översättning)[8]

Generellt sett är relativister skeptiska till ”stora berättelser” (= grand narratives) såsom Kristendom, Marxismen eller naturvetenskapen.[9] Vidare förnekar de den allmänna giltigheten av skarpt åtskilda “antingen-eller” kategorier. Men denna form av postmodernism faller inte i god jord bland gröna tänkare eftersom dessa grundar sitt tänkande på en ekologisk världsbild, ett i grunden naturvetenskapligt synsätt som motsvarar ”de stora berättelserna” vars giltighet den gängse postmodernismen förnekar. Då var det följdriktigt att systemkritiska ekologer söker en icke-relativistisk variant, varför namnet ”ekologisk postmodernism” är välfunnet.

Spretnaks utredning om skillnaderna mellan olika sorters postmodernism mynnar ut i en tablå där hon på ett överskådligt sätt jämför modernism, dekonstruktionistisk postmodernism och ekologisk postmodernism. Spretnak tar upp fjorton punkter där hon jämför det moderna, det dekonstruktionistiskt postmoderna och det ekologisk postmoderna. (Spretnak 1999: s 73). Här är min version av hennes trevägs jämförelse där jag har tagit mig friheten att modifiera den på en del punkter. Dessa ändringar reflekterar bara delvis reella åsiktsskillnader hos emellan. I flera fall hänger mina ändringsförslag ihop med att Spretnak skriver utifrån sitt nordamerikanska perspektiv och jag från ett europeiskt. Mina ändringar gäller sju platser i tabellen.

  1. Övergripande mål; Ekologisk postmodernism: Här skriver Spretnak: Den kosmologiska utvecklingen (”The cosmological unfolding”). Jag ersätter detta med en fras från Lakoff och Johnson (1999): ”Att hela klyftan mellan självet och världen” (= To heal the rift between the self and the world).
  2. Ekonomin: Under modernismen betecknar Spretnak ekonomin som ”korporativ”. Jag föredrar att beteckna den som präglad av ”(privat-)företagande”.
  3. Ekonomin: Spretnak beskriver den dekonstruktionistiska ekonomin som ”postkapitalistisk”. Detta tycker jag är felaktigt. Kapitalismen sitter i orubbat bo men med betydligt färre aktörer; därför väljer jag att tala om ”oligopolistisk konkurrens”.
  4. Politisk fokus för dekonstruktionismen är enligt Spretnak ”det lokala”. Jag menar att, när man iakttar den senkapitalistiska världen snart femton år senare, det snarare är ”det virtuella” som alltmer har hamnat i fokus.
  5. Det ”heliga”: Kanske min mest eftertryckliga ändring gäller vad som upplevs som heligt. Enligt Spretnak håller modernismen sig till ”Gud Fadern”. Men i ett mer sekulärt samhälle som det nordeuropeiska borde detta bytas ut mot ”mammon”.
  6. Nyckelmetaforen: här menar Spretnak att ”mekaniken och lagen” fyller denna funktion under modernismen. Jag vill förenkla detta till ”maskinen” rätt och slätt.
  7. Som dekonstruktivismens nyckelmetaforer identifierar Spretnak: ”ekonomi (’libidinös ekonomi’), tecken/kodning”. Jag vill förenkla allt detta till ”marknaden”.

För övrigt är jag överens med Spretnak om hur vi karakterisera dessa tre tankemodeller.

Aspekter

Modernism

(huvudsakligen Sen-)

Dekonstruktionistisk
Postmodernism

Ekologisk

Postmodernism

Övergripande
mål

Framsteg, ökad materiell välfärd

Inget (endast makt- spel)

Att hela klyftan mellan självet och världen

Vägen till sanningen

Objektivitet

Extrem relativism

Experientialism
(*not)

Världsbilden

En mängd isolerade objekt

Ett virrvarr av fragment

Nätverk av subjekt

Verkligheten

Fix ordning

Allt är sociala- konstruktioner

Dynamiska relationer

Självuppfattningen

Resultat av social ingenjörsskap

Fragmenterad

Resultat av pågående processer

Den primära sanningen

Det universella

Det partikulära

Det partikulära tillsammans med sin kontext

Grundantagandet

Det mekanistiska universumet

Ingen

(total grundlöshet)

Kosmologiska

processer

Naturen

En opponent

Ett misshandlat objekt

Ett subjekt

Kroppen

Att kontrolleras

Nedvärderingen av kroppen Ingenting annat än en social- konstruktion

Tillit till kroppen

Vetenskapen

Reduktionistisk

Bara berättelser!

Komplexitet

Ekonomin

Företagande

Oligo-polistisk

Samhälligt baserad

Politisk fokus

Nationalstaten

Det virtuella

Samhälle av samhällen,osv.

Det ”heliga”

Mammon

Andlighet på låtsas

Det skapande kosmos,
Det bakomliggande mysteriet

Nyckel-metaforen

Maskinen

Marknaden

Ekologi

Tabell 1. En jämförelse mellan modernism (modernitet), dekonstruktionistisk postmodernism och ekologisk postmodernism baserad på Spretnak (1999: 73).
Not * ”Experientialism” innebär ”hur vi upplever världen är till en del betingad av våra begrepp (= our conceptualizing of it). (Lakoff och Johnson 1999: s.508-509)

Här påstås det att den gröna rörelsens inre dynamik bäst ska förstås utifrån dess olika grupperingars förhållande till det moderna projektet. Detta betyder att rörelsens politik genomsyras av dessa tendensers skilda förhållande till det moderna projektet.  Enligt denna tolkning är ekologisk modernism ett sentida försök att förlänga livet på det nuvarande kapitalistiska systemet och att ekologisk postmodernism är emot kapitalism i den form som den har idag. Ska man då dra slutsatsen att ekologisk postmodernism därmed är ett antimodernistiskt förhållningssätt? Nej! Denna senare slutsats skulle vara giltig om och endast om man drar ett likhetstecken mellan kapitalism och modernism. Även om det vore sant att kapitalism idag är det är enda sättet för modernismen att uttrycka sig på det ekonomiska området, är modernism en långt vidare begrepp än kapitalism. Och då kan det finnas egenskaper hos modernism som t o m är nödvändiga för framväxten av det gröna tänkandet. Den mest betydelsefulla spänningen inom den gröna rörelsen är alltså den mellan ekologisk modernism och ekologisk post-modernism. I ett avseende påminner denna uppdelning om den mellan reformister och revolutionära i det tidiga nittonhundratalets socialism. Således betonar den ena sidan betydelsen av gradvisa förbättringar inom ramen för det befintliga samhället medan den andra sidan misstror möjligheten av att komma tillrätta med den grundläggande problematiken eftersom dessa genereras av bristerna i det nuvarande samhällssystemet. En vanlig invändning mot båda tendenserna är att de inte förmår tala om hur man ska komma från dagens värld till ett tilltänkt grönt framtidsscenario. Denna kritik är dock inte fullt så förödande som den kan verka. Det är trots allt inte de grönas fel att vårt samhälle har kommit på kollisionskurs med planetens livsuppehållande system. Alltfler har insett att det nuvarande samhället befinner sig nära slutet på en återvändsgränd och att manövrera ur detta predikament är en uppgift för alla politiker, i synnerhet för dem som tillhör de stora ”statsbärande” partierna S och M. Den lilla gröna minoriteten har naturligtvis sitt ansvar men den behöver inte påta sig ett övergripande ansvar och en omöjlig ”frälsare”-roll. Det är sant att de gröna var först med att uppmärksamma problemen – och detta de ska få ett erkännande för – men något ensamansvar för att här och nu komma med konkreta lösningar har de inte!

Hittills har det moderna samhällets förespråkare, oavsett vilken partitillhörighet, ställt upp bakom den existerande kapitalistiska världsekonomin, trots att detta system dagligen visar sina tillkortakommanden.  Deras viktigaste argument är att det enda alternativet till kapitalismen, planekonomin, visade vara ett historiskt misslyckande i och med världssocialismen föll samman. Därför måste man tro på kapitalismen eftersom det inte finns något annat. Även många gröna förledds att tro att eftersom marknadskapitalism är det enda livsdugliga alternativet så måste en ekologisk ekonomi vara en godartad variant av den neoklassiska ekonomins tankemodell. Som om detta vore möjligt! Detta argument utifrån hur världen har sett ut hittills kan verka vara rimligt om man betraktar historien genom en backspegel. Men ser man sig omkring i dagens värld är det uppenbart att kapitalismens krav på fortsatt och obegränsad ekonomisk tillväxt är diskvalificerande.

•  •  •  •  •  •  •

Under de senaste tjugofem åren har kapitalismen haft ett obestritt världsherravälde, såväl i teori som i praktisk maktutövning. Under denna tid har problemen fördjupats, nya har kommit till och gamla har återuppstått. De ekonomiska lösningarna, antingen de har varit Keynesianska eller monetaristiska, har varit ineffektiva. Och i många delar av världen upprätthåller kapitalismen sitt maktmonopol främst genom öppet våldsutövande. Reaktionerna mot denna maktutövning var de än dyker upp runtom i världen blir alltmer extrema och oförsonliga. Krisen har permanentats. Här inser man det enorma inflytande som utövas av t ex, de samhällsbevarande massmedierna.

I Avsnitt 1 hävdade jag att en grön ideologi bör ha tre funktioner: att beskriva dagens samhälle och identifiera dess för- och nackdelar (A); att formulera en vision om hur man vill att ett framtida grönt samhälle ska ser ut (B); och att skissera hur man ska kunna komma från dagens verklighet till morgondagens hållbara samhälle (från A till B). Om den första av dessa tre uppgifter kan man konstatera att gröna tänkare alls inte är ensamma i att känna behovet av, och har ansvar för, att förstå sin samtid (uppgift A). Däremot har de ett särskilt ansvar att tala om hur de anser hur deras gröna utopi ska vara. Sedan länge har alla gröna tänkare varit på jakt efter hållbara ekonomiska lösningar. Idéer och uppslag finns men än så länge har de inte nått ut till en bredare publik. Och det är sant att just nu finns inte någon adekvat och genomtänkt beskrivning av hur detta samhälle B skulle fungera . Den tredje uppgiften (att komma från A till B) är alla framåtsyftande ekonomers ansvar, oavsett om de kallar sig gröna eller ej. Det är ett moraliskt och intellektuellt ansvar som faller inte bara på gröna utan alla professionella ekonomer, ty alla är klara över, åtminstone när de uttalar sig i förtroende, att en sådan omdaning måste till! Och inte minst faller ett särskilt tungt ansvar på de ekonomer som ger råd åt de två stora resursrika partier, socialdemokraterna och moderaterna. Det borde vara ett brett folkligt krav att dessa offentligt erkänner detta ansvar

Om en framtida grön ekonomi kan slås fast att den blir varken kapitalistisk eller planekonomisk. Visserligen kommer den att har drag av båda dessa men också blir något helt nytt. Jag vill kalla det nya för en ”ramekonomi”. Vad menas? Detta system måste ha sin grund i två absolut nödvändiga förutsättningar: dels måste den respektera det ekologiska primatet, d v s att inte förstöra villkoren för fortsatt liv på jorden, dels i möjligaste mån tillfredställa människornas grundläggande behov: ”det humanitära imperativet”. Inom denna vida ram ska ekonomin tillåta maximal frihet för människor och grupper att bedriva sina egna livsprojekt oavsett vad det är, förutsatt att dessa projekt förorsakar så lite skada som möjligt för andra. Att konkretisera hur ett sådant ekonomiskt system skulle fungera i praktiken är en stor och komplicerad uppgift. Det är här som grön-ekologisk expertis måste träda in. Dessa har ett alldeles särskilt ansvar: att hjälpa oss moderna människor få grepp om hur en grön ekonomi skulle kunna fungera i praktiken.

Referenser

Bauman, Zygmunt. 1992. Intimations of Postmodernity. London, Routledge.

Berman, Marshall. 1987 (1982). Allt som är fast förflyktigas: Modernism och modernitet. Lund, Arkiv.

Bullock, Alan och Stephen Trombley. 1999. The New Fontana Dictionary of Modern Thought. London, HarperCollins.

Derrida, Jacques. 1972. Margins of Philosophy. (Översättning: A. Bass). Brighton, Harvester Press.

Lakoff, George och Mark Johnson . 1999. Philosophy in the Flesh. The Embodied Mind and  its Challenge to Western Thought. New York, Basic Books.

Lyotard, Jean-François. 1984 (1979). The Postmodern Condition: A Report on Knowledge. (Översättning: G. Bennington och B. Massumi). Manchester, Manchester University Press.

Spretnak, Charlene. 1999. The Resurgence of the Real. Body, Nature, and Place in a Hypermodern World. New York, Routledge.


[1] Olikheterna i hur man värderar det moderna samhället ger upphov till en annan skillnad, den mellan ekologisk pre- och postmodernism. Jag har påstått att ekologisk pre-modernism ta sin inspiration i en tidigare jordbruksbaserad eller ännu tidigare samhällsform även om det inte är ovanligt att enskilda personer är en blandning av dessa tendenser; egentligen diskuterar vi olika s k idealtyper (se avsnitt 2!)

[2]  Under 1960-talet, samtidigt som miljörörelsen uppstod, växte det fram en starkt samhällskritisk vänsterrörelse, den s k nya vänstern som, speciellt i Sverige, var utpräglat marxistiskt inspirerad. Se också avsnittet ”Inte höger, inte vänster utan rakt fram!”

[3] I Avsnitt 3, Våra olikheter, har vi även uppmärksammat det som kallas “ekologisk modernisering”. Där menade jag att denna tendens knappast kan räknas som en egen ideologisk inriktning, utan snarare en rätt så renodlad variant av ekologisk modernism.

[4] Här kan man åberopa en annan auktoritet Zygmunt Bauman och hans många böcker (t ex den från 1992).

[5] Modernismens tredje fas kallas här ”senmodernismen”.

[6] Thomas Kuhn kallade sådana besvärliga och obesvarade frågor ”anomalier”. När dessa blir alltför många och alltför besvärande börjar det paradigm som genererade dem att krackelera. Kuhns paradigmteori beskrivs närmare i Avsnitt 6 (Ansatser till en förståelse Del II).

[7] På originalengelskan:
Modernism stretched across the European capitals, reaching a peak of activity and achievement in different countries at different times: in Russia in the immediately pre-Revolutionary years, in Germany in the 1890s and again just before World War I, in England in the pre-war years from about1908, in America after 1912, in France it is a plateau rather than a peak though sloping off after about 1939.

[8] På originalengelskan:
[…] the effort to identify various postmodern developments intensified in the 1980s, during which two quite different clusters emerged. The deconstructionist variety (also called ”constructionism”, ”constructivism”, and ”poststructuralism”) got a grip on much of academia, particularly in the liberal arts and social sciences. In every discipline, the constructionists sought to demonstrate, often very aggressively, that all knowledge is determined (” socially constructed”) in service of various power relations and that there is nothing but social construction in the human experience. In contrast to this formalist critique of modernity, which focuses on the politized forms and structures, the other cluster of postmodern thought [to which ecological postmodernism belongs] focused on problems with the content of modernity, that is the modern worldview. This second cluster lacks a widely accepted umbrella name, but is sometimes called […] ”reconstructive” or ”restructive” postmodernism. In any case this loosely constituted school of thought was vastly outnumbered by the deconstructivists  – until that orientation began to lose adherents during the early 1990s.

[9] Uttrycket “grand narrative” introducerades av Jean-François Lyotard. Hans bok, The Postmodern Condition, från 1979, skrevs ursprungligen på uppdrag av regeringen i delstaten Quebec, och blev mycket inflytelserik internationellt.

Tags:

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: